Han är här. Lillebror Eskil. Och just nu befinner jag mig i ett lyckorus som aldrig verkar gå över. Jag är kär. Så kär. Kärare än någonsin. Nu fattar jag äntligen vad den här bebisbubblan betyder. Jag ser i princip allt i rosa vilket jag nog inte gjorde förra gången eftersom hela upplevelsen var alldeles ny.
Hela familjen har varit lediga sedan den 1 februari då han kom till världen och vi har en hel ledig vecka till framför oss innan allvaret börjar för Loff igen (och mig då som ska klara ha hand om två barn samtidigt). Dagarna har för egen del varit helt fantastiska.
Det finns såklart massor att berätta här på bloggen om detta så det finns risk att det kan bli långt. Varning för det alltså...
Hur började allt då?
Förlossningen
Jo, natten innan förlossning fick jag det som troligtvis kallas för förvärkar. Jag mådde allmänt kasst och hade ont i magen med ojämna mellanrum. Jag sov i princip ingenting den natten och försökte vila dagen efter då det släppte lite. Natten efter sen runt ettiden vaknade jag av att värkarna kom mer regelbundet. Jag började ana att det verkligen hade börjat. Tyvärr gick inte vattnet vilket hade gjort det hela något tydligare. Så var det ju sist för mig. Allt började med vattenavgång då.
Så vi ringde in och kom in på förlossningen ganska snart där efter. Däremellan ringde vi mamma som kom hit mitt i natten och såg till Videungen som sov i sin säng. Vid halv tre var vi i Lund på förlossningen och jag var då öppen tre centimeter. Tyvärr inte mer. Redan då upplevde jag att värkarna tog i en hel del men de var ju absolut hanterbara med andning. Inte förrän halv sex på morgonen beslutade de att vi faktiskt fick vara kvar då jag öppnat mig en ynka centimeter till. Jag ska vara ärlig och säga att jag då började få lite panik över hur långsamt det gick...
Redan då ville jag börja med lustgasen och stressade nog upp mig lite hur det hela skulle sluta om jag redan hade behov av den. Utan att dra alla förlossningsdetaljer kan jag ärligt säga att jag aldrig någonsin kommer att utsätta mig för det igen. Första förlossningen var mycket mer utdragen, krystskedet enormt mycket längre och jag fick extremt lite hjälp av min egen kropp.
Men förlossningen med Lillebror var förfärlig rent upplevelsemässigt. När Videungen väl låg på magen kunde jag mitt i det enorma kaos som är under en förlossning ändå känna "wow, det här var det coolaste jag gjort i hela mitt liv och jag vill göra det igen fast att jag har mer eller mindre delats mitt itu och aldrig upplevt någon värre smärta". Den här gången var smärtan enormt mycket värre - så upplevde jag det i alla fall.
Smärtan var i princip inte hanterbar. Det krävdes mycket lustgas och ständig lustgas egentligen. Det gick snabbare och krystvärkar höll i sig i en kvart sen var han ute vilket egentligen är fantastiskt bra. Men usch usch usch. Nej, aldrig mer.
Efter åt låg jag med Lillebror på magen och kände mig kränkt över att vara kvinna, kränkt över vad vi måste utstå, jag var förbannad på allt och alla och kände mig samtidigt helt hjälplös. Jag var glad över att han var så fin och att han skrek men jag ville just där och då bara slå alla runt omkring på käften fast att det faktiskt var de som hjälpte mig att få ut honom.
Vården var bra och jag kände mig inte utelämnad. Ändå kände jag mig så otroligt ensam och förstod inte under delar av förlossningen vad jag skulle göra. Trots att jag gjort det förut!
Förlåt alla ni som läser och som har er förlossning framför er. Poängen är väl egentligen att det behöver inte bli som man tror att det ska bli. Det kan bli oerhört häftigt men bra men också förfärligt. Två förlossningar kan upplevas helt olika och är faktiskt eventuellt helt olika. Lita aldrig på någon annan utan gå in med öppet sinne, förbered dig väl psykiskt och sen är det fasiken bara att försöka följa med i det som händer.
Efter en stund då efterskedet i förlossningen var klart och navelsträng klippt började det sakta komma lyckokänslor. Lillebror var så fin och vi anade redan då en röd ton på håret (finns ju på alla håll i släkten). Fyra timmar efter stod jag i duschen, hade fått i mig de berömda BB-mackorna och varm choklad, fick på mig egna mjuka kläder, satte mig i rullstolen med mitt lilla knyte i famnen och sen bar det av till familjehotellet. Vi pratade om olika saker, inte nödvändigtvis vad vi precis gått igenom och vi konstaterade än en gång så konstigt livet är. Det största man kan vara med om har precis hänt och jag trodde för mindre än fyra timmar sedan att min sista stund var kommen och nu sitter vi här med Lillebror i famnen och pratar om vädret. Livet rullar liksom vidare och in rullar nästa kvinna som ska få sin upplevelse...helt sjukt.
Vi stannade en natt på familjehotellet och sen bar det av hemåt till mamma och Videungen som längtade halvt ihjäl sig efter oss.
Hemma
Att få komma hem var precis som senast helt underbart. Inte lika läskiga känslor dock denna gången utan nu kände vi nog ändå att vi hade ganska bra styr på hur man tar hand om det där lilla knytet. Men att få ta emot Videungen i dörren när mormor lämnade honom och att få se den minen av förväntan och nervositet var helt fantastiskt!!!
"Min lillebror!" utbrast han och sprang in till honom och genast ville han hålla. Han uttryckte hur mycket han tyckte om honom direkt och det var uppenbart en mycket stolt brorsa. Det var ett stort ögonblick och jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte bli det störtbölande morsan mitt i allt.
Videungen höll och hade en hel del känslostormar den första dagen med Lillebror. Till exempel så började han gråta varje gång bebis började gråta eftersom han inte var van vid det. Han var nog helt slut känslomässigt när han väl skulle sova på kvällen. Men i det stora hela har han tagit emot Lillebror med öppen famn och det var kärlek vid första stund verkligen. Och precis som alla sagt så upplever vi Videungen jättestor plötsligt.
Första tiden hemma
Det är som att andra gången man får barn och den erfarenhet vi då redan har gör allt lite lättare. Mycket beror på att den här bebisen sover. Jo, det gör han faktiskt hittills. Han sover några timmar i stöten på natten eftersom vi inte tänker sätta oss i samma amningssituation nätterna igenom (vi vet vad det sabbade förra gången med humör och ork och till slut mådde alla dåligt) utan ger gossen ersättningsmål i flaska då.
Det har skapat lite andrum och gör att jag inte behöver sitta uppe hela nätterm igenom och amma varje timme. Det hade annars varit ohållbart att ha Videungen på dagen. Nu har jag kunnat sova rätt okej eftersom det ändå händer att Lillebror sover tre timmar i rad innan han vill ha mat igen och det gör att Loff inte heller behöver engagera sig så mycket utan kan få sina timmars sömn och ta hand om Videungen som vaknar på natten och som ska nattas om.
Ja, vi har helt klart en tuffare strategi den här gången och än så länge går det framåt. Men vi är också mer öppna den här gången och vet och accepterar att det kanske inte alltid kommer gå lika smärtfritt. Som sagt. Vi har gjort det förut vilket är en klar fördel.
Uppvaktning
Än så länge är det i jämförelse väldigt tyst på telefonen och vi har i princip inte haft några besök alls förutom våra mammor. Vabruari härjar och många som har hand om småbarn på dagarna avvaktar vilket vi är tacksamma för. Men imorgon lördag börjar de första besöken trilla in.
Så här långt har det varit väldigt lyxiga dagar då vi bara kunnat lulla runt här hemma och då vi också kunnat njuta av en riktig skånsk vinter med flera decimeter snö. Videungen och Loff har åkt pulka tre dagar i rad och Videungen har verkligen njutit av sin julklapp; snow racern.
Mammas söta väninnor har dock uppvaktat oss en efter en och skickat fina paket både till Videungen som blivit storebror men såklart också till Lillebror. Och så har vi såklart fått massor av sms och fina hälsningar i sociala medier. Men det är förväntat lugnare denna gång då det är andra barnet. Alla våra vänner med två barn säger likadant att det varit så även för dem.
Framåt
Nu ska vi fortsätta njuta av vår lilla Eskil som än så länge är ett mycket nöjt barn. Mamma hjälper oss en hel del på dagarna med Videungen som kan roas en stund där hemma istället så att vi kan få lite egentid med den yngste nu i början. Vi håller Videungen helt hemma från förskolan i februari så vi förhoppningsvis slipper alla möjliga virus och räligheter. Just nu går det följande på Videungens avdelning: kräksjuka, förkylningar, löss och springmask. Nej tack!
