Håll tummarna för Max

Idag har jag bytt kattsand! Tvättat hela lådan ren, torkat och fyllt på med alldeles ny sand som jag läst på nätet ska vara bra för de kattägare som har reagerat på kattsand. Så jag har slängt ut Ever Clean med buller och bång.

Plötsligt har nämligen jag bara fått för mig att det är sanden som gör vår katt så himla allergisk. Vi har i flera år haft bekymmer med kattens allergi. Han har bara ätit hyper-allergic-food, alltså den allra mildaste allergimat som finns, i flera år. Maten är svindyr och köps enbart på apotek. Men den där allergin kommer och går. Nu har det varit ganska illa under den senaste månaden. Max har varit nästan pälslös runt halsen och fått stora ruvor. Ibland har det varit öppna sår. Stackars katt. Jag känner mig så skyldig på något vis. Min lilla bebis...

Vi har snart ett parfymfritt hem med milt tvättmedel och vi själva är nästan parfymfria om man inte räknar schampoo och deodoranter. Vi använder knappt parfym alls längre både för Videungens skull och för katten. Vi städar ofta så att det inte ska vara massa damm och smuts. Det vill säga att vi dammsuger flera gånger i veckan. Sängarna bäddas inte så att kvalster inte ska trivas. Vad ska man mer göra liksom?!!

Så låt oss nu hoppas att det är sanden som varit boven i dramat hela vägen. Om det visar sig vara så  – varför har vi inte tänkt på det innan? Men om det är lösningen på dilemmat tänker jag inte haka upp mig på den tanken. Utan bara vara så glad att allergibekymmerna är över. Håll nu tummarna.

Vår i luften, ro i själen

Förra veckan slutade ju lite snopet med utbrottet efter sprutan. Men vi hann lugna ner oss till helgen. Så det blev både fika hos Videungens Gammelmormor, babysim och besök av Videungens underbara Faster och Farmor. Men jag ska erkänna att hela helgen satt den där obehagskänslan kvar så fort Videungen började gråta.

Den här veckan har så här långt varit alldeles underbar. Det är vår i luften, 6-8 grader om dagarna och ganska mycket sol ändå. Med vagnen passerar man vintergäck och snödroppar i folks trädgårdar och fåglarna kvittrar. Härligt.

Och jag har faktiskt haft planer varje dag och det trivs jag himla bra med. I måndags var jag och Videungen med mamma för att titta på ny bil. Alltså till mamma inte till oss. Sen käkade vi lunch här hemma och fikade och fick tillfälle att prata med Bror på FaceTime. 

På tisdagen tog jag bilen till jobbet och hälsade på kollegorna. Det blev lunch med min närmsta kollega på ett klassiskt hak i stan och sen tog jag en kaffe på redaktionen. Gud vad jag kan sakna kollegorna ändå. Inte att jobba, men folket. Jag förstår att många är lite ångestfyllda ändå när de går i pension. Tänk så mycket man träffar sina kollegor på ett år?! Jag tycker så mycket om kamraterna där. Det finns verkligen inget: "jag är chef och måste markera revir" utan vi är verkligen kollegor allihopa och har fin stämning. 

På onsdagen blev det lunch i Malmö med Frrrrida och Nobeltanten vilket kändes superlyxigt. Extra lyxigt när Frrrida var tvungen att gå tillbaka till jobbet och jag har turen att vara helt ledig! Åååå vi har det så bra i Sverige! Jag hoppas detta kunde bli en stående punkt i veckan faktiskt. Det hade känts skoj. På kvällen hade jag så pass mycket energi kvar att jag faktiskt tränade. Äntligen igång igen efter en svacka med lite kill i halsen...Det gäller att passa på för snart går träningskortet ut.

Idag torsdag har det blivit häng med Fru Nordanå på Emporia. Gossarna fick chansen att mingla lite i kaféets soffa (bilden). Nu är vi hemma igen och Videungen sover gott utomhus i vagnen.

Imorgon blir det veckohandling och annat nyttigt med mamma. Och helgen är verkligen på ren skånska "knökafull". Nästan lite för full men å andra sidan är det himla trevligt hittepå. 

Ja, just nu älskar jag tillvaron helt enkelt. Jag trivs.

Ny cirkel väntar

Jag fick ett supertrevlig mail igår från en bibliotekarie . För en tid sedan läste jag ett reportage i min morgontidning om föräldralediga som deltog i en bokcirkel som biblioteket anordnade. Tidningen gjorde ett reportage från deras första träff och intresset hade varit jättestort och gruppen var full, stod det i reportaget. Cirkeln skulle träffas fyra gånger och jag grämde mig så att jag inte visste om det tidigare. Det hade varit så kul att vara med på! Jag som älskar att prata böcker och att läsa.

Men jag chansade, slängde iväg ett mail och frågade om det fanns planer på fler grupper eller mot förmodan en plats kvar. Det fanns det givetvis inte. Men bibliotekarien lovade att återkomma om någon hoppade av. Sure, tänkte jag.

Tro det eller ej. Någon har hoppat av och jag fick erbjudande i tisdags om att vara med i gruppen på onsdagen. Tyvärr kunde jag inte med så kort varsel och frågade om avhoppet bara gällde den gången. Nej, det var verkligen någon som hoppat av hela gruppen för resten av terminen. Så jag har fått en plats och ska nu vara med på de sista två gångerna. I onsdags hade cirkeln tydligen diskuterat en gemensam bok de läst (vilket de inte gjorde första gången såklart utan då handlade det nog mest om att välja bok och att ge varandra boktips). Bibliotekarien poängterade i mailet att det var en väldigt härlig grupp som diskuterade mycket och hon hoppades att jag ville vara med.

Det känns superkul och lagom att vara med två gånger. Dels är det kanske möjligt att hinna med. Dels är Videungen inte alldeles för rörlig... Nu ska jag bara ta reda på datum och vilka böcker vi ska läsa. Kul med lite satsningar för oss föräldralediga! Och något som inte bara handlar om att prata barn.

I min egen lilla bokcirkel, den som jag och några kompisar anordnar, ska vi nu läsa Alica Munros samling Nära hem. Enligt kultureliten på teve, samma dag som Nobelpriset tillkännagavs, var det den bästa samling att börja med. Jag har börjat och är väl inte direkt övertygad än. Men det ger sig nog. Att läsa noveller är däremot väldigt praktiskt för en föräldraledig eftersom man hinner läsa om inte alla i alla fall några i samlingen.

En förtvivlad kväll

Usch och fy. Jag önskar att ingen mamma eller pappa behöver uppleva den mardrömskväll vi hade i veckan. Videungen hade fått sin vaccination nummer två det vill säga den man får vid femmånaderskontrollen. Förra gången reagerade han inta alls i princip på kvällen. Desto mer obehagligt blev det nu.

Jag var iväg hos Nobeltanten på tjejfika och hade lämnat Videungen hemma med Loff. Eftersom vi provar ersättning på kvällen på grund av att Videungen sover så dåligt om nätterna skulle Loff vara hemma med bebisen hela kvällen själv och mata med flaska. Jag åkte för första gången iväg avslappnad och kände att läget var under kontroll. Nu skulle mamma få ha en tjejkväll i lugn och ro. Bara fika och skvallra.

Efter någon timme får jag ett meddelande att Videungen är jätteledsen. Och det är något i meddelandet som får mig att förstå att det nog är kris hemma. Jag ringer upp Loff och hör bara ett sånt fruktansvärt skrik. Loff kan inte få ur sig ett ord i princip. Jag har aldrig hört något liknande från Videungen. Som ett urskrik. Något så obehagligt primitivt falsettskrik. Barnet är hysteriskt och jag hör hur ont han har någonstans. Videungen hade tydligen vilat på kvällen som vanligt och vaknat och var ledsen och sen på bara någon minut hade skriket förändrats, berättade Loff i efterhand, allt eskalerade och skriket övergick till det här "urskriket".

Så jag får kasta mig hem i bilen, jag körde ärligt talat jäkligt fort. För fort. Vilket såklart inte är så bra men jag blev faktiskt ganska uppjagad. När jag väl kommer hem möts jag av en bebis som är helt förstörd och på gråten hör jag att kaoset har pågått ett tag. Loff är också helt förstörd och känner sig såklart som världens sämsta pappa som inte kan trösta sitt barn. Han kunde inte ens lägga ifrån sig Videungen eftersom Videungen var så hysterisk. Därför hade han inte heller kunnat ge honom smärtstillande. Han blev nog så chockad av hur illa det lät att han knappt vågade...

Jag fick då försöka ta över. Försöka lugna både pappa och barn. Efter mycket om och men, jag försökte tysta Videungen i några sekunder åt gången med bröstet, försökte om och om få kontakt med honom men han var i princip okontaktbar. Till slut kunde jag lägga ner honom och få i honom en Alvedon i ren desperation. Vi hann inte ens ta tempen så fråga mig inte om han hade feber. Förmodligen inte.

Alvedonen började verka efter ett tag och Videungen började hämta andan. Totalt skrek han nog egentligen inte mer än två timmar men det var ett skrik vi aldrig hört förut. När väl Loff lugnat ner sig och Videungen återigen kunde ligga en stund själv på golvet och skratta så kom min reaktion. Jag fick tokångest och låg hela natten sen och snurrade som ett grillspett. Jag blev riktigt skraj. Igen. Fast detta var ändå värre på något sätt än när vi fick åka till akuten. Det här skriket...

Nu dagarna efter har jag äntligen fått kontakt med en bvc-sköterska. Hon arbetar inte längre men undrade om jag inte fått information om att detta kunde ske efter en vaccination. Den information som vi hade fått var att de kunde bli ledsna, få feber och vara allmänt gnälliga. De kan även få ont i benen där sprutan togs. Just det står överallt också på 1177 och socialstyrelsens sida. Men inte att det skulle bli så här?

Bvc-sköterskan berättade då att hon informerade alla mammor, på den tiden hon arbetade, om att något i den här vaccinblandningen kan ge just den här effekten. Barnet kan skrika på ett sätt som föräldrarna inte alls känner igen och som är alldeles speciellt. Det brukar vara upp till tre timmar. Då ska man omedelbart ge en Alvedon eftersom det då brukar det gå över inom 20 minuter och brukar inte komma igen. Hon förklarade också att man inte vet var de har ont mest bara att det är väldigt tydligt att de känner stark smärta någonstans eller alternativt i hela kroppen.

Jag önskar så att vi hade fått den informationen. Vi förstod ju att det nog hade med sprutan att göra – tur ändå att detta inte hände en vanlig kväll för då hade vi nog kört in till akuten – men vi förstod inte riktigt att det skulle bli så dramatiskt.

Och nästa gång vi vaccinerar ska jag inte lämna Loff hemma själv en "högriskkväll". Vi visste ju att han skulle kunna bli gnällig.

Usch usch usch. Igår var jag helt under isen och det tog många timmar innan jag hämtat mig trots att Videungen var hur glad och nöjd som helst. Det blev som en slags bearbetning. Sen reaktion. Men jag tror att eftersom jag var tvungen att hålla mig lugn under kaoset eftersom både pappan och barnet var urballade så kom min reaktion betydligt senare.

Så om någon där ute är med om samma sak så vet ni nu att det tydligen kan hända.

Mitt lilla lilla hjärta. Jag älskar dig så. Oj vad du skrämde oss.

Så färgar jag vardagen

Det här är inte direkt bloggen där ni hittar modetips eller liknande. Jag lämnar det åt andra. Själv är jag vansinnigt ointresserad av alla dessa modebloggare. Orka hänga med i alla svängar. Att få lite tips ibland i tidningar eller via teven räcker gott och väl för mig. Och vänner inspirerar också såklart. Men idag bjuder jag på lite skönhetstips – eller vad vi nu ska kalla det.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av smink. Jag tycker att det är roligt att bli sminkad, att få lära mig om hur jag på bästa sätt sminkar mig själv men sen är det mest något som bara ska funka i vardagen. Det måste vara enkelt. Det här med att inspireras av modetidningar eller bloggare om nya sminkmärken till exempel har aldrig heller varit min grej. När jag väl hittat favoriterna så har jag hållit fast vi dem. Och när jag nu sover dåligt om nätterna tackar jag gudarna vissa morgnar för att någon uppfann just mina favoriter...

Min vardagssminkning ser i stort sett alltid likadan ut. Och det har den gjort i många år. Mycket tack vare att jag inte har någon problemhud.

Jag hade nog knappt överlevt utan Make Up Stores Cover Reflex som jag tar under ögonen varje morgon. Då försvinner den värsta tröttheten redan där. När denna tub är på väg att ta slut så rusar jag iväg till Make Up Store kan jag lova.

Eftersom att jag är så blev i hyn kan jag inte heller leva utan rouge. Rouge är långt mycket viktigare för mig än mascara. Jag vet att det finns många som inte ens använder rouge. Jag förstår inte riktigt hur det är möjligt? Min rouge har i många herrans år hetat Make Up Store Blush med färgen Sugar pink.

Mascarorna som jag använder varierar dock kraftigt. Jag har nog fortfarande inte hittat den perfekta mascaran. Finns det en sådan? Jag vill ha tunna ögonfransar som blir något längre. De får absolut inte bli för klibbiga eller tjocka. Så naturlig look som möjligt utan att behöva stå i efterhand och sära på fransarna. Just nu har jag dock Lancomes mascaror eftersom jag fått dem i present. Lancome är ett bra märke tycker jag generellt men just nu är jag ganska besviken på just deras mascaror. Tips någon?

Så som ni märker, ingen foundation, inget puder, inga skuggor. Att gå het utan smink har jag inte direkt svårt för men jag ska erkänna att jag känner mig lite naken och ofta nästan lite blek på gränsen till krasslig...

När jag vill lyxa till vardagssminket något så använder jag världens bästa läppglans som jag hittade lagom till att jag skulle gifta mig. Jag har verkligen aldrig varit så bekväm med färg på läpparna som jag är med YSL:s läppglans. Nyanserna är superfina! YSL Vernis A Lévres heter det. Stryk en gång och färgen blir diskret. Stryk två gånger och det blir med som ett läppstift med skimmer. Jättefint faktiskt.

"Nu kommer det vatten"

Då har vi varit iväg på Videungens andra babysimlektion. Och precis som förra veckan fick vi dra upp den stackaren i morse. Men när han väl vaknade var han hur pigg och glad som helst som tur var. Idag fick jag till och med i honom rejält med käk innan vi åkte...trodde jag...tills han spydde upp all mat på hela sig själv och mig. Så det blev till att simma och bada på tom mage. Igen. Men det gick det också. Idag tog vi också med kameran så vi kunde föreviga bilder. Vi gjorde i stort sett samma övningar som förra gången och vi höll fortfarande lite lugnare takt för oss som ligger lite efter de andra bebisarna. Han flöt i olika grepp, "simmade" på mage och blev duschad med kommandot "nu kommer det vatten".

Här övar Videungen att ligga på rygg. För att det ska gå lättare kan man få en spegel att titta i.

 Här simmar vi på mage, som är den vanligaste övningen vi gör verkar det som. Idag provade vi också att gå lite snabbt med huvudet under vatten (denna gång med meningen) men det blev kallsup och var inte så populärt. Så sen fick vi hålla oss till att testa "duschen" istället. Det kändes mer lagom för Videungen som stora delar av passet idag var något paralyserad.

Att komma upp och få en handduk om sig är härligt säg. 

Idag fanns det också mattor i duscharna vilket förenklade hygienarbetet efter en aning. Precis som förra gången däckade Videungen i omklädningsrummet och gick inte att väcka. Så det blev vila en stund och sen samma procedur med frallor och frukost hemma hos mormor som ändå bor på vägen hem. Myssöndag!

Jag är kär

Veckan har bjudit på en del trevligheter, allt från att mamma varit här och myst, hjälpt till och badat Videungen när Loff varit iväg på kvällen till att mammagruppen varit på urtrevlig lunch i byn. På alla hjärtans dag fick jag äran att strosa tillsammans med Fru Nordanå i soliga Lund. Det blev en mysig lunch på Patisseriet, jag verkligen älskar deras sallader med matvete och skaldjur eller fisk! Vi köpte med oss kärleksbakelser från detta härliga fik och bestämde att vi skulle spendera kvällen ihop också tillsammans med gossarna och männen. Loff uppvaktades inte bara med bakelsen på kvällen utan också med blommor och en träningstidning. Hjärtanskvällen blev mysig med nöjda bebisar, god middag och en härlig final i På spåret. 

Jag verkligen njuter av Videungens ålder just nu. Jag säger bara stanna tiden nu!! Och imorgon blir han 5 månader. Hjälp. Han är bara så underbart härlig, han har upptäckt sina fötter är nästan jämt glad och skrattar, han sitter gärna med hjälp såklart i knäet och utforskar saker. Han smakar sig fram i matvärlden, ligger gärna på magen och busar, känner på allt, pillar och kiknar av skratt framför spegeln. Och han går just nu att ha med på de flesta ställen. Hittar man bara ett fik att pausa på där han kan ligga och rulla i en soffa är han förhållandevis nöjd. Hade han varit större kan det bli klurigare att ha med honom överallt. Ni vet nu är han i den åldern innan han vill stå, gå eller ännu värre bli jagade. Den åldern är jag så väldigt glad att han inte är i än... Jag bara njuter av den här stunden.

Idag har jag haft besök av två underbara kollegor och deras supersöta söner. Vi har i princip alla på jobbet bara fått söner och brukar skoja om det. De tre senaste som kommit till världen är Videungen och de två som besökte oss idag. Vi käkade lunch och fikade sen på kaffe och semla. Mums! De andra pojkarna är 1,5 år och 2 år. Ja, jag njuter som sagt av att det är lite mer stilla dagar med en bebis. Jisses vad det jagas i trappor, passas, hålls hårt i armar för att förhindra olyckor, sägs "nej nej inte kasta leksaker" osv. Myror i brallar till tusen när man är 1,5 år eller mer. Och jag bara sitter och iakttar med lilla Videungen lugnt i knäet. Och ja, njuter.

Sen har väl alla åldrar sin charm såklart men just nu är jag så himla nöjd med hur livet är och i vilket stadie min älskade son befinner sig. Nu är jag liksom helt kär i honom. Och jag vet att det väntar nya faser runt hörnet. Men just nu njuter jag.

En fröjd att läsa Kanada

Jag har varit totalt uppslukad i boken Kanada av Richard Ford. Jag kan varmt rekommendera denna historia som handlar om tvillingar vars föräldrar rånar en bank på 60-talet i USA. Länge har DNs boktopp rekommenderat romanen men jag har inte förrän nu blivit färdig att läsa den.

Att jag hunnit sluka boken på bara några dagar handlar egentligen bara om en sak. Jag har nämligen för första gången utnyttjat det här med e-bok. Jag läser på paddan och lånar boken genom biblioteket. Hur smart som helst, extra smart eftersom jag då kan läsa boken i mörkret medan jag "nattar" Videungen. Jag behöver alltid sitta vid hans säng och passa napptapp med mera innan han kommit helt till ro och de där minuterna känns värdefulla att utnyttja. De värdefulla minuterna har gjort att jag på, som sagt, bara några få dagar läst över 400 sidor. Äntligen förstår jag hur man som mamma ska kunna hinna upprätthålla sin lästakt. Tack för det paddan! Den jag aldrig trodde jag skulle ha någon riktig nytta av...

Kärlek i almanackan

Puss på er idag på Alla hjärtans dag!

Vi möblerar om!

I helgen sådär när bebis var trött och vi egentligen också fick vi ett riktigt ryck. Ska vi möblera om där nere? Ja, det gör vi!

Videungen var gnällig, katten totalförvirrad och helvild, jag en klenis (orkar typ inte lyfta något) och Loff sliten. Men jag tröstade bebis och plockade ihop saker runt om som lampor och leksakskorgar och Loff flyttade de stora möblerna.

Så vad gjorde vi? Jo, bytte plats på soffan och teven och fick plötsligt en betydligt rymligare nedervåning, eller det känns i alla fall så, och ett tydligare "rum" i rummet. Vi känner oss helnöjda! Ibland behöver man bara lite förändring i hemmet för att uppskatta det lite mer.

The Millers

Vi hyrde filmen We´re the Millers igår. Jag gillade den jättemycket. Jag var riktigt sugen på amerikansk komedi och den levererade precis det förväntade. Jag garvade högt flera gånger faktiskt. Filmen handlar om en kille som ska smuggla knark från Mexico till USA. För att verka oskyldig fixar han ihop en "familj" som turistar i husbil för att inte bli upptäckt, själv ska han spela pappan i familjen. I husbilen ska de sen försöka smuggla två ton knark. Gissa om saker blir invecklade...

Sen tycker jag alltid att det är extra kul med filmer som bjuder på bloopers i slutet. Det gör denna. Tihi.

En kallsup senare

Jag lovar att det kommer bilder från babysimmet längre fram. Men just idag första gången när vi dessutom är nyast i gruppen tog vi det lite lugnt med kameran. Det vill säga hade inte ens den med oss.

I morse var det alltså premiär för gossen att gå på babysim. Vi hade ju ingen aning om hur han skulle tackla detta äventyr. Allt började med att när nu väl det fanns tillfälle att stiga upp i ottan (vi var tvungna att väcka honom senast sju) så sov Videungen istället supersött i sin säng vid den tiden. Igår gick han med glädje upp klockan sex med Loff...

Så vi fick dra upp den stackaren. Mat ville han inte heller ha trots att det är ganska viktigt innan babysim eftersom bebisarna kan bli ganska trötta av det och behöva extra energi. Men i det stora hela verkade lillkillen vara på ett strålande humör, vilket han i stort sett alltid är tack och lov.

Så strax innan halv åtta körde vi till badet. Vi bytte om och duschade, vilket är klurigt med en bebis och med sig själv i baddräkt...men det där kräver väl lite övning.

Eftersom det var första gången idag så var vi med på gruppens gemensamma sånger men fick egna övningar med instruktör. Trots det lyckades vi av misstag få ner Videungens huvud under vattenytan så att han fick en rejäl kallsup! Stackaren, vilka föräldrar va? Och så övade vi det här med att få vatten över huvudet (dusch) vilket nog inte alla gör första gången (?). Instruktörerna tyckte att det verkade gå bra och vi också så vi körde på. Fyra gånger fick han en rejäl dusch, såg lite chockad ut men det gick faktiskt bra. Kallsupen fick honom att skrika till lite men annars var det nog mest spännande för honom. Och nästan kanske mest för oss föräldrar som inte alls visste hur reaktionen skulle bli.

Först tänkte jag att en halvtimme skulle kännas kort. Men när det gått 25 minuter så gäspade Videungen stort och var helt färdig. Inne i duscharna var han vrålhungrig och trött på samma gång så väl i omklädningsrummet invirad i en handduk på golvet stannade blicken och ögonlocken blev tyngre och tyngre. Vilken söndagsmorgon!

Så det blev käk och sen tokdäckade han. Helt lealös kläddes han på och sattes i bilen. Loff handlade varma färska ostbullar och gott pålägg och så drog vi hem på spontanfrukost till mamma. Där hemma efter en stunds vila vaknade Videungen. Nöjd och på så himla gott humör. Vi får väl se hur det blir nästa vecka. Men kul att vara igång.

Dags för babysim

Vi har efter mycket om och men fått svar från simklubben som vi valt för babysim. Vi bestämde ganska tidigt att vi ville testa det här med babysim med Videungen och hörde då av oss till simklubben i kommunen. Men efter mycket teknikstrul med deras hemsida, mail och annat så har vi nu äntligen fått kontakt med ansvariga. Det visade sig då att de hade glömt kalla oss så vi har tyvärr missat tre gånger redan…

Men tydligen gör inte det så mycket, enligt instruktörerna, eftersom bebisarna utvecklas så olika. Det är ändå tio gånger kvar och nu får vi det för halva priset. Det tackar vi för!

Så en helgmorgon i veckan kommer vi tidigt fara iväg med lilla godingen och testa det här med att bada. På många andra ställen går mammorna själva med bebisarna eftersom babysim är lagt på förmiddagarna mitt i veckan. Men i kommunen ligger babysimmet schemalagt på helgerna vilket gör att båda föräldrarna kan vara med. Det känns så kul att både jag och Loff ska vara med i bassängen. Att göra någon bebisaktivtet tillsammans. Hela familjen. Och kanske kan simmandet bli Videungen och Loffs lilla grej eftersom stackars Loff inte får så mycket tid med den lilla gossen. Och det här med skillnad i tid märks mycket just nu. Mammigt mammigt mammigt.

Ofta är det bara jag som duger vid nattning. När Videungen sitter hos Loff så tittar han efter mig. Han verkar hela tiden vilja ha koll på var jag är. Vissa kvällar är givetvis bättre än andra men visst märks det att vi spenderat så väldigt mycket mer tid tillsammans. Tänk bara – varje dag i fem månader? Klart att jag är favorit just nu. Och dessutom har jag god mat att ge…

Men imorgon ska det inhandlas badblöja och så håller vi tummarna att babysim är något som Videungen faktiskt gillar. Man vet ju aldrig. Någon där ute som har erfarenhet eller vill ge några goda råd?

En lite mer bokad mamma

Det här med bloggvärlden är ju galet spännande. Min Svägerska har varit i "bloggsvängen" länge och har verkligen gått "all in" om ni frågar mig. Hon har träffat så mycket nya härliga vänner via bloggen medan jag själv nog hållit mig lite på avstånd och iakttagit. Alltid är det någon via bloggen som hon ska träffa, maila, skicka post med eller har något spännande att berätta om. Jag beundrar verkligen den öppenheten och modet att så lätt släppa in andra som man träffat genom nätet. Till och med Moster har hängt på bloggsvängen och träffat nya männskor ganska flitigt. Det är väl alldeles fantastiskt! Tänk vad nätet är bra ändå?

Men själv har jag mest som sagt hört om andra som träffats och lärt känna varandra. Men också faktiskt råkat träffa på några av Svägerskans kompisar när de varit i Skåne och hälsat på eller när nägon tajmat in våra resor till NYC. Mest för att vi råkat befinna oss på samma plats och jag antingen skjutsat dit Svägerskan eller inte haft annat för mig direkt. Därför kändes det så himla kul att jag i måndags fick besök av härliga Petchie! Henne träffade jag för första gången nu i november när Svägerskan och Bror var hemma och hälsade på.

Eftersom vi fött barn nästan samtidigt så har det också blivit att vi pratar via Instagram och Facebook. Och jag blev så glad när hon hörde av sig om hon fick komma och hälsa på oss nu när hon var hemma i Skåne igen med barnen. Utan Svägerskan. Bara hon och jag. Visst fick hon det!

Så i måndags blev det fika här hemma och jag fick äntligen lite i mer lugn och ro grepp om hur alla dessa bloggvänner hänger ihop, vem som känner vem och vem som faktiskt träffats och bott i världen.  Som en bonus ringde faktiskt Svägerskan så vi fick tillfälle att Facetima. Skoj! Kanske är ni flera där ute som läser min blogg som också läser Svägerskan – vad vet jag. Tyvärr är jag ganska dålig på att hinna läsa så många andra bloggar än familjens och några vänners. Men det kanske blir mer av den varan nu.

När jag pratar med till exempel Petchie förstår jag ju att hon verkligen läst om mitt liv ett tag och det känns både galet och härligt att en ny människa är så uppdaterad. Ganska bekvämt. Så att man slipper dra vem alla är och hur allt hänger ihop osv. Man kan liksom gå rakt på. Som att man känner varandra sedan länge. Skumt egentligen.

Vi hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans och sen följde jag Petchie och barnen till tåget som tog de hemåt.

I tisdags var också en härlig dag. Då testade jag för första gången byns babykafé på Öppna förskolan. Jag gick dit med grannen som också har en pojke i Videungens ålder. Så det blev fika för en tia och lite mingel med andra föräldrar. Sen på eftermiddagen hade jag bokat födelsedagsfika med Fru Nordanå i Limhamn. Så vi tog en fika på Espresso House och njöt av nöjda barn och en god kopp kaffe. Sen bar det av hem till henne för lite middag och bokcirkel.

Det känns onekligen som den här mammaledigheten tar sig framåt i väldig fart. Nu ser jag till att boka grejer så att jag inte ska känna mig rastlös. Jag märker också på Videungen att han mår bra av lite miljöombyte. Inte bara ligga på en filt på golvet hemma och spralla runt. I mammgruppen har vi nu en stående punkt att om man vill så ses vi en dag i veckan för lunch på byns restaurang. Idag var vi där och käkade och hade det supertrevligt. Mammagruppen träffas nämligen väldigt sällan. max en gång i månaden. Det märks att vi lärt känna varandra lite bättre. En mamma som jag tidigare missat i gruppen dök också upp idag vilket kändes kul!

Imorgon blir det återigen träff med grannmammorna och på fredag ska vi ut på lite ärende. Så veckan är fullbokad med skoj vilket känns så himla skönt. Förra veckan under snökaoset slog jag nämligen rekord i att ha tråkigt för ofta.

Ett paket med kanelbulle

Så kom det ett paket från Moster. (Jag älskar att få paket på posten!!!) Med beställd pyjamas med kanelbulle från favoritsajten cmig. Och lite andra superfina överraskningar. En skarfs och en mössa och så lite fina vykort. Tack snälla för Videungens namngivningspresent! Han har redan invigt mössa och skarfs. 

Tankar om en klassiker

Så blev då äntligen bokcirkeln av även denna gång. Vi fick först ställa in på grund av snöoväder men igår så äntligen samlades en liten skara för att diskutera boken.

Jag gillade verkligen denna klassiker. Några korta kommentarer om boken är väl att den handlar om precis vad den berömda meningen i bokens början förmedlar: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis". Det handlar alltså om kärlek, mest olycklig faktiskt. Och den har verkligen en intressant historia. Det händer mycket och där är massa spännande karaktärer. Språket är lätt men mycket bra vilket gör att boken inte är svårläst. Fast det är klart, en fusklapp på vad alla heter och kallas för är ju att föredra eftersom det är en drös olika namn på samma personer.

Det är på något sätt fascinerande hur en så pass gammal historia ändå påminner om dagens relationsproblem. Denna ständiga jakt på lycka och hur lätt det går den där första tiden av en relation för att sedan ofta bli betydligt klurigare när första förälskelsen lagt sig. Otrohet, barn, mina och dina barn, skilsmässor.

Fast efter att ha läst Anna Karenina önskar jag att jag själv visste mer om den ryska historien. Vi lär oss ju inte alls den i den svenska skolan. Hur funkar furstendöme? Vilka var tsarerna och så vidare. Inte för att jag är en historietok på något sätt (tvärtom saknar förmågan att hålla mig vaken på historielektionerna) men där kunde nog vi alla känna i bokcirkeln, inklusive historieläraren (!), att vi hade stora luckor för att riktigt förstå allt.

Några i cirkeln hade sett den senaste filmatiseringen och tyckte den var usel. Så det ger jag mig inte på. Men jag provar gärna en äldre variant, kanske den med Greta Garbo?

I det stora hela tyckte jag boken var för lång. Underbart språk men för mycket. 450 sidor hade nog kunnat få med det mest väsentliga, eller jag kan till och med sträcka mig till 600 sidor. Men 900? Nja, där gick väl ändå min gräns även om jag inte brukar vara känslig för långa böcker.

Betyget blev en svag fyra. Hade absolut blivit en klockren fyra av fem möjliga om den kortats ner.