Min älskade blogg

Just nu är det för mycket på alla plan. Jag har väldigt få som jag kan ventilera det med på grund av olika omständigheter. Jag ventilerar olika saker med olika vänner, nära och kära. Men just nu känns det inte som att det riktigt räcker. Jag tror det lätt blir så när det är mycket på olika plan i livet. Och framförallt när många av de nära och kära också har lite för mycket att stå i. Många sitter i samma båt just när det gäller tiden för varandra och orken.

Jag känner mig också bakbunden här på bloggen där saker av helt olika skäl inte heller går att ventilera. Anledningar handlar bland annat av respekt för andra människor men också på grund av muntliga kommentarer om vad som tidigare skrivits. Det senare gör att jag tappar lusten att uttrycka mig, det grämer mig.

Kanske kommer lusten igen. Kanske snabbare än vad jag tror. Men just nu finns det varken riktigt tid eller ork att prioritera min älskade lilla blogg.

Så det blir en paus. Tack så här långt alla ni som följt med på vägen.

Fars dag

Jag är tacksam att jag har en så fin pappa till Videungen! Grattis på fars dag älskling!

Loff fick imorse ett kort från Videungen där det stod att han kan inkassera en styck helkroppsmassage från lämpligt ställe. Bland annat har byns gym ett helt okej ställe som erbjuder olika behandlingar. Det blev också frukost med levande ljus och färska frallor imorse. Videungen åt en skål yoghurt, ost, en leverpastejsmacka och en färsk fralla med ost på. Mat är uppenbarligen något som han uppskattar. Sin far upp i dagen!

Sen drog hela familjen till stadsparkens lekplats. Den är verkligen guld! 

Dessutom byggs lekplatsen just nu ut med en fantastisk söt del som knyter an till Lundautställningen 1907. Det ser ut att bli en fin del med slott, små hus och roliga rutschkanor.

Stadsparken är också så fin nu när det är hösttider. Denna fantastiska höstdag går nu vidare i Mårtens gås-anda. I eftermiddag bjuds vi på gås hemma hos mamma när vi har vår MormorFarmor-middag (som vi har en gång i månaden med min och Loffs mamma). Det ska bli ljuvligt! Sköna, underbara söndag.

Och till er alla pappor där ute som jag känner. Ni är fantastiska - det vet jag!

Ledig. Ren njutning!

Så. Då var den stora helvetesveckan över. Först en vecka med väldigt kort om ordinarie personal, massa utbildningar, tusen saker att hålla i huvudet, många förberedelser, ja allmän röra. Sen denna veckan där den nya tidningen skulle lanseras: En måndag!

Jag hade personal i måndags som jobbade från åtta på morgonen till halv tolv på natten. Jäklar vad vi slitit! Det blir mycket frustration när saker och ting är nytt, man är förvirrad, man drunknar i instruktionsmail och den dagliga deadlinen och leveransen måste hållas som att ingenting hänt. Men vi har gjort det riktigt bra! Jag är lyckligt lottad av att ha en sådan fin arbetsplats där vi bryr oss om jobbet, varandra och produkten.

Nu ska bara allting sätta sig. Vi ska planera inför julledigheter och liknande men annars är det faktiskt förmodligen nu en tid med att hitta rutiner. Det ska bli såååååå skönt!

Nu är det äntligen helg igen och jag ska hämta krafter. Helgen ska bara bli bra, det bara är så. Jag ska springa, mysa, fixa saker, äta och dricka gott. Njuuuuuuuta!!!

En lagom helg

Lördagkväll. Ljusen är tända. Loff nattar Videungen. Vi har sovit gott i natt. Vi har haft en bra dag. Brunch med Palla och Charles och deras flickor, det var alldeles för länge sen. Lite utomhuslek bara Videungen, jag och Loff. Jag slumrade till några minuter i soffan under eftermiddagen (kommer inte ihåg när jag gjorde det senast?!). En löprunda vardera. Nu blir det soffan och teven. Livet är gott! Jag känner stor tacksamhet.

Ljus för själen

Vi tänder ljus i helgen för de vi saknar. All helgona känns fint, vackert och viktigt. 

Oktober snälla ta slut

Det har varit en minst sagt händelserik månad. Vilken oktober. Jag visste att det skulle bli mycket men det slog faktiskt alla rekord. Det har hänt grymt mycket saker både i arbetslivet och på det privata planet. På jobbet har det varit väldigt upp och ner men anledningen till det är egentligen positivt i grunden, vi storsatsar och tänker göra det förbannat bra! I privatlivet har mycket varit riktigt jobbigt. Mycket har hopat sig och kommit på samma gång.

Nu längtar både jag och Loff efter julen. Helst av allt vill vi få tid för varandra och bara vara. Ha tid för lite eftertanke. Vi behöver slappna av och prioritera varandra. Ta hand om varandra i jobbiga stunder. Jag håller tummarna för en jul med mycket kramar. För det behöver vi nog alla.

Kärlek

Att ha en stark familj är det viktigaste som finns. Jag är lyckligt lottad. 

Toppenhelg

Åååååå vad jag och familjen behövde helg. Precis lagom som jag kommit ner på jorden igen, tack vare fantastiska vänner och underbar familj, så är det tid om några timmar att ta tag i arbetet igen. Men det är väl precis så det ska kännas. Att helgen ska göra nytta. Ladda batterierna. Njuuuuuta! Helgen började med en mysig fredagkväll tillsammans med Loff. Rött vin, snacks och äntligen ett sånt där riktigt kvalitetprat om allt mellan himmel och jord. Innan har det varken funnits tid eller ork men det var så härligt att bara sitta kvar vid middagsbordet och prata, prata och prata. Lördagmorgon blev hur mysig som helst (efter att Videungen återigen vaknat grymt tidigt och vägrat nattas om utan välling och närhet). Efter en timmes kamp så somnade hela familjen i samma säng och sov till klockan 8.30?! Just nu är vi uppe i princip varje natt och måste ge välling för att natta om vår lilla gosse...Men det var verkligen hur mysigt som helst att få vakna så tillsammans hela familjen.

Sen fortsatte lördagen med bebishäng med Nobeltantens kille och deras lilla dotter. Det blev lunch på Smak (Malmö konsthall) och sen en promenad i parken. Sen tog jag och Loff tåget hem igen för att där möta upp med Loffs bror och hans sambo. De missade Videungens kalas för en månad sedan och kom nu för att fira honom i efterhand. De kom egentligen för en eftermiddagsfika. Men vi hade otroligt mycket att prata om och hade det förbannat trevligt att det slutade med entrecoutemiddag, vin och en riktig helkväll till klockan 23. Sen var vi alla trötta vill jag lova, haha! Men på tal om att få kvalitetsprat så höll det uppenbarligen i sig även den här kvällen. Underbart! Vilken familj vi har!

Sen var det ju det här med att ställa om klockan. Det blev faktiskt inte så illa som befarat. Det hela slutade även denna natt med att vi alla somnade om i samma säng efter Videungens omnattning klockan två och sov till klockan sex (vintertid). Då gick Loff upp med honom och jag sov en timme till. Vi gick upp och stekte pannkakor och begav oss iväg till skogen. Loff fick tränat medan jag tog en sovande Videunge i vagnen på trekilometersrundan. Sen blev det en snabb och tyvärr lite kall picknick med pannkakor och annat. I eftermiddags kom sen Fru Nordanå och hennes familj hem till oss. Gossarna fick lekt på lekplatsen och vi fick en mysig eftermiddag allihopa. Nu är det kväll. Nu är det bara min och Loffs tid framför ett sparat avsnitt av Så mycket bättre med min favorit: Orup! 

Hoppas ni bloggläsare också kunnat ladda batterierna i helgen!

Var är du min vän?

Egentligen har veckan varit ganska bra. Intensiv som vanligt, fortfarande lite krassligt men ändå ganska bra. Men idag plötsligt bara brast det. Som att allt kom ikapp mig på jobbet. För en liten onödig detalj men som blev den där droppen som fick bägaren att rinna över. Jag satte mig bakom min datorskärm och snyftade en stund för att sedan samla ihop mig. Sen kändes det mycket bättre.

Ibland inser jag hur mycket av andras "kräk" och "oro" man bär inom sig. Hur mycket man förvaltar samtidigt som arbetsbelastningen är hög. Då kan den där lilla saken bli det som stjälper hela lasset. Men ibland är det också skönt att få gråta ut lite. Få det ur sig. Gå vidare. Nu i efterhand var det bara en bagatell som sagt men som råkade inträffa precis i fel stund på dagen.

Men det är mycket just nu som finns i skallen. Inte bara jobbet. Jag tänker mycket på sorgen över att ofta känna i olika situationer i livet att den kraft och själ jag själv lägger ner i både människor och saker får jag inte alltid tillbaka. Ganska ofta känns det så tyvärr.

Min vardag handlar ständigt om att jag är den som får sätta mitt liv åt sidan, låta någon annans behov styra vardagen, att planera runt andras behov. Att inte sätta sig själv först. Så är livet och det kan jag inte påverka särskilt mycket.

Men när det kommer till större saker i livet har jag svårare att smälta det. När jag själv i flera år ansträngt mig, varit där, engagerat mig, blivit en självklar del i någons liv, skapat fina relationer känns det svårt att man kanske inte har möjlighet att få igen det med samma kraft. Jag inser att det är fullständigt omöjligt när livet tar nya vägar.

Kan jag då inte bara tänka att jag kan känna stolthet i det jag bidragit med, att jag gjort något bra för mig själv och någon annan? Nej, inte bara. Jag tycker det är orättvist. Jag tycker att alla har ansvar i att ge och ta.

I morse i bilen till jobbet hörde jag den här fantastiska låten med Lisa Nilsson. Texten får mig att tänka på att livet är kort, att våra föräldrar börjar bli "gamla", vad är det som är viktigt i livet egentligen ? Jag tänker på livet som bara rusar och vi missar nyanserna och varandra i det. Den får mig också att tänka på den förälder som jag önskar var här men som aldrig fick chansen att uppleva allt det fina som händer i mitt och Loffs och Videungens liv. Tänk om jag kunde lyfta luren en dag och berätta om Videungens senaste framsteg. Tänk om.

Nya kläder efter regnig helg

Efter helgens enorma regn, jisses vad det regnat, så resulterade helgen i mycket inomhusaktivitet. Bland annat så shoppade vi lite nya saker till Videungen som behövdes. Varmare skor, halsduk, extravantar, reakläder och andra kläder som inte kunde motstås. Det är verkligen kul att handla till Videungen. Äntligen får jag göra det som jag verkligen i så många år längtat efter – handla barnkläder!

Jag känner mig bättre igen, fortfarande förkyld men rösten är åtminstone tillbaka. Skönt! Det är verkligen så tydligt hur handikappad man hade varit utan sin röst. I alla fall en sådan som jag som maler oavbrutet. Jag kände under söndagens eftermiddag hur energin kom tillbaka och att det fanns krafter igen att leka och busa med Videungen.

Imorgon får jag ett liten liten paus från det vardagliga eftersom jag ska på utbildning på annan ort med jobbet. Kul med utbildning, säkert mycket som kommer att kännas förvirrande men samtidigt skönt att göra något annat än bara det man alltid gör. Och det ska åkas tåg. Får väl förbereda mig på att ha med mig massa mat så jag överlever ett eventuellt elfel, signalfel eller diverse tågtrubbel. Tänk positivt, plötsligt finns det faktiskt lite tid för läsning också när blicken då inte behöver hållas på vägen.

Godbitar i hamsterhjulet

Tycker det har varit lite dystert tema här på bloggen på senaste tiden. Allt är ju inte nattsvart. Men vardagen rusar på och mellan varven blir jag så varse om hur fort den går och att jag återigen är inne i det här hamsterhjulet som aldrig slutar snurra.

Till exempel har det, under alla år jag kört hem hit vi bor nu från jobbet, varit en likadan bil som möter mig strax utanför en speciell ort. Där kommer denna bil som är exakt likadan som den jag äger nu (mamma ägde min bil tidigare och då var den ju likadan som mammas bil och förmodligen därför jag lade märke till den) och jag fantiserar iväg om den andre förarens liv. Vad har hon för jobb? Vart är hon på väg och hur kan våra vardagsrutiner vara så lika? Nu är jag återigen tillbaka på jobbet och igår kom bilen. Samma tid, samma plats, i motsats riktning. Precis som vanligt. Då blir man varse om att allt är sig likt.

Fredagen känns återigen som det bästa som finns När man jobbar heltid får fredagen en helt annan innebörd än när man är föräldrarledig. Igår kom jag hem till min fina lilla familj och det var levande ljus, lite snacks och dryck framdukat. Sen blev det hämtpizza eftersom ingen orkade annat.

Jag har verkligen kämpat mig igenom arbetsveckan. I torsdags försvann rösten men jag masade mig till jobbet med dunderförkylning och rosslig stämma. Och tur var det. För vilken nyhetsdag! Nyheterna haglade och sådana dagar är det totalt kaos och superstressigt men väldigt kul att jobba. Och vi hade ett fantastiskt teamwork kände jag tydligt.

I kväll skulle vi varit iväg på fest och mamma skulle haft Videungen hela eftermiddagen och kvällen. Planen var att hon till och med skulle stanna över. Men festen fick ställas in på grund av min krasslighet och det var nog bra det. Nätterna här är jobbiga just nu, likaså kvällarna. Videungen är också förkyld och har ett extremt närhetsbehov. Han vaknar efter några timmars sömn och bara skriker och gråter. Och vi ger välling men vi kan ju inte ge välling varje timme. Så i natt fick han till slut ro i våra sängar. Men tyvärr sov då, som vanligt, ingen av föräldrarna... Och jag som hade behövt kurera mig. Men å andra sidan är det helt underbart att känna denna lilla kropp som snarkar intill mig. Så varm och go. Så liten och skör. Vår alldeles egen gosse.

Inte lätt

Ibland är det fan inte lätt att vara loket. Att höra hur vagnarna pustar, gnisslar, rasslar och frustar samtidigt som man drar i uppförsbacke. Ibland är det inte lätt.

Ibland är det inte heller lätt att känna någon form av tro på relationer. När det inte finns några som helst rimliga förutsättningar ger jag liksom bara upp.

Ibland är det inte heller lätt att finna hopp om vädret. Herregud vad det regnar. Klass 1 varning och 40 millimeter ska komma.

Men det är alltid skönt att komma hem och känna värmen från min lilla familj. Efter regn kommer väl solsken?

Höstblåsor och tankar en lördagkväll

Jag har jobbat min första hela vecka och det känns vill jag lova. Hur kan jag känna mig så sliten efter bara en vecka? Jag är totalt slut och den känslan har fortfarande inte gett med sig fast att det nu är lördagkväll.

Tempot på jobbet är extremt samtidigt som jag har fått höstblåsor. Ja, ni läste rätt. Videungen har smittat mig och det är säkert därför jag har haft ont i halsen under veckan. I går insåg jag att de blåsor jag hade i munnen inte är förkylningsblåsor utan just höstblåsor. Och då är jag ju säkert extra trött i kroppen på grund av viruset.

Munnen är just nu full av blåsor, på bara någon dag har det blivit ungefär sex-sju stycken. Och nu har de blivit jätteäckliga och typ som öppna sår. Och på högerhanden började det igår kännas som jag hade en spåga eller sticka i fingret. Sen ploppade den där blåsan upp och nu sitter det fyra blåsor på handen och gör lite ont.

Men värst är helt klart munnen. Aj…

Idag var vi hemma hos Loffs mamma och hans syster för att säga hejdå till syrran som ska ut på långtrip till Asien. Det känns allt lite overkligt att denna "minsting" nu är så stor att hon ska ut och resa! Det bjöds på brunch och hela familjen var samlad. Videungen var inte på sitt bästa humör direkt och blev som vanligt lite tyst, blyg och ledsen vid stora folksamlingar. Men det gick ju allt bättre ju längre tid vi spenderade där.

Under dagen blev jag så påmind om att det verkligen inte går att "fuska" med barn. För att få en bra relation med barn (rent generellt) krävs det att man är där. Ofta. Även om föräldrarna gärna vill kunna bestämma vem barnet ska tycka allra mest om och känna sig allra tryggast med så går det inte att påverka fullt ut. Det krävs tid, kvalitetstid. Tät kontakt. Gos, bus och lek. Förtroende. Till exempel har Videungen träffas Farmor mest i Loffs familj och Farmor är han då också bekvämast med. Ganska självklart.

I veckan blev jag dock förvånad. Allra käraste hälsade på i torsdags och spenderade eftermiddagen och kvällen här med oss. Loff hade fixat finmiddag och bakat kaka. (Jag är sååååå bortskämd med hushållsarbeten just nu!)
Hur som helst. Videungen kunde hur enkelt som helst prata med, krama och sitta hos Allra käraste under kvällen, till och med precis innan läggdags som annars är en lite mammig eller pampig tid på dygnet. Och redan från första början har konstigt nog deras relation gått över förväntan, om man tänker på hur sällan de faktiskt träffas. Videungen träffar andra kompisar till oss betydligt oftare och kan ändå ofta vara väldigt blyg. Fascinerande att se faktiskt. Hur barn ibland också bara klickar med en för dem "främling". Något bara funkar och jag begriper inte riktigt varför. Men det värmer ju såklart i mammahjärtat. Jag är så tacksam och glad att Allra käraste verkligen lägger ner sin själ i att få en så god relation med honom. Även om hon bott utomlands och fortfarande bor långt härifrån tar hon sig hem ofta, ringer, uppvaktar och prioriterar oss som sin egen familj. Det värmer som sagt.

Sen jag blev mamma inser jag hur viktigt det är för mig att mitt nätverk får en god relation till Videungen. Att han är viktig för dem och att han vet i ett tidigt stadie att något är bekant. Att han redan under tidiga år vet vem som är självklar i hans liv. Familj och vänner har alltid varit viktigt för mig. Det vill jag också att han ska känna.

Sliten

Sov hos en kompis i natt för att få ihop det här med jobb, vara den perfekta mamma, smälta dagens jobbigaste samtal och hinna träffa vänner. Sov sådär under natten på luftmadrass och sitter nu på jobbet alldeles själv med svullen hals, lite lätt ont i kroppen och dricker mitt morgonkaffe. Ge mig styrka.

Idag dog jag sötdöden

Den där kramen som jag får när jag kommer hem. Leendet. "Titta!" samtidigt som han pekar på något han vill berätta. Obeskrivligt. Magiskt. Jag saknar Videungen något otroligt när jag är på jobbet.

För att klara av saknaden får jag regelbundna sms och bilder från Loff. Idag fick jag en bild när de var på köpcentrat och jag dog sötdöden där en stund vid mitt skrivbord. Emellanåt får jag själv "stänga av" tankarna på Videungen. Det går faktiskt rätt bra även om det tar emot. Det är viktigt att vara fullt fokuserad på jobbet när jag är där. Men bilen hem, den långa färden hem på motorvägarna....ååååååå vad jag längtar då!

Jag har nu inlett min första hela arbetsvecka. Det känns konstigt, bra, inspirerande och fullständigt utmattande. Jag är inne i allt igen, eller nästan. Och har ett berg av projekt framför mig, typ det största vi gjort sen jag började arbeta där. Rakt in i hetluften.

Men sakta men säkert börjar jag beta av några stora förberedande punkter. Idag fick jag äntligen styr på schemat och vem som ska befinna sig var under en stor utbildningsmånad. Det känns skönt! Jag har under några dagar skjutit just den högen framför mig. I veckan och nästa väntar nya beslut och möten där vi styr upp allt mer inför framtiden. Ordning och reda. Pengar på fredag.

Är jag frånvarande under oktober och november både här och i livet utanför bloggen vet ni varför. Det är kul med nya idéer och tankar och satsningar på jobbet. Men jag känner att hemma måste få bli mitt andningshål under hösten. Hemma kommer jag att hämta min kraft. Allt framöver kommer verkligen handla om att prioritera det som vi orkar med privat och verkligen känner för och som ger kraft, inte tar den. Inte boka för mycket, hinna bara vara. Med Videungen. Och min fantastiska Loff.

Fantastiska helg - titta han går

Vi har haft en alldeles fantastisk helg! Jag önskar att alla helger vore som denna. Vacker höstväder, skogen, promenader, löpning, kanelbullefika i solen, bus och skoj, mysfrukost med mamma/mormor, en något friskare Videunge, kvällar framför teven, bokläsning och en Videunge SOM GÅR!

Han knäckte koden helt ut igår eftermiddag. Plötsligt tyckte jag att han var lite väl modig som började bege sig rakt ut utan något direkt mål att stötta sig på. Plötsligt stannade han kontrollerat, vände tillbaka, vände igen och gick vidare till han kom fram till något att hålla i. Samlat, kontrollerat och fokuserat.

Så ja. Jag tror att han går på riktigt nu. I alla fall utan skor och inomhus. Han kan dock inte resa sig upp utan hjälp än, han måste ta tag i någon eller något för att komma upp från sittandes. Men annars så går det mesta i rasande fart.

Jag känner mig så lyckligt lottad att ha fått samla kraft i helgen med min familj. Vi hade planer men allt blev inställt på grund av Videungens höstblåsor eller också att de vi skulle träffat själva blev sjuka. Men så här i efterhand behövde vi nog alla ladda batterierna och bara få vara med varandra.

Imorgon är det måndag och min första hela femdagarsvecka väntar. Skarpt läge.

Jag lever

Vilket berg- och dalbana. Min första dag på jobbet bjöd på en hel drös överraskningar. Tyvärr inte sådana som man kanske vill ha. Jag var inställd på att det kunde bli en chock med det mesta men det går tusan ta mig inte att förbereda sig för alla känslor och den kontrast det ändå är att börja jobba igen. Det är ju ändå ett år. Mycket har hänt och själv har jag ett barn som jag nu ska lämna hemma och bara se två timmar max per dygn.

Jag ska vara ärlig. Jag kom hem och grät efter första dagen. Det var alldeles för mycket att bearbeta, förstå, anteckna, försöka få någon styr på. Dessutom råkade ett extrainsatt möte avsluta dagen och det blev nog ändå droppen.

Men efter kärlek från Videungen och Loff så kändes det redan bättre på torsdagen, alltså min andra dag. Jag skulle hålla mitt första morgonmöte och ansvara för dagen. Det började tyvärr med att den vikarie som skulle ersätta två personer blev sjuk. Men trots det så hade jag börjat få min egen ordning igen, sorterat mina tankar och sen var det bara att köra på. Dessutom så ställer ordinarie personal upp när det kör ihop sig tack och lov.

Hör och häpna. Det känns redan fantastiskt kul att vara tillbaka! Vi står inför stora förändringar, några tråkiga men framförallt en rejäl satsning som andas framtid. Jag tänker fokusera på det positiva och bara vänja mig vid tanken på att vi ständigt riskerar att bli av med jobben i min bransch, att organisationen slimmas, vi blir hela tiden färre. Är det de villkoren som finns så är det inte mycket att göra, så länge branschen inte tjänar pengar. Självklart har jag också en gräns men så länge situationen är hanterbar och jag har roligt på jobbet för det mesta så går det.

Tyvärr har jag inte sovit nästan alls på tre nätter. Videungen har blivit sjuk och fått höstblåsor. Han har blåsor i hela rumpan, förmodligen i svaljet och munnen eftersom han bara äter puréer och vägrar ta napp stundtals. Han har sluppit feber så här långt men verkar må dåligt på nätterna och ha jätteont. Natten till idag var jävlig. Han grät konstant i över en timme och för första gången sedan han föddes gick vi ut med honom i vagnen för att försöka lugna honom men det hjälpte inte alls. Han vred sig och spände sig som att han hade jätteont och då hade han redan en Alvedon i kroppen stackaren. Eftersom han inte tar nappen så är han i princip omöjlig att lugna ner eller natts om. Så det fick bli en hel del vällingturer och till slut så lugnade han sig. Natten före hade också varit orolig och Loff sov ingenting alls i princip.

Fredag. Och ja, nu är jag allt trött. Allt det nya, kraftansträngningen, ny miljö och dessutom max fyra timmars sömn per natt (max!). Det blir nog inte så sent denna fredagkväll, längtar redan efter sängen...

Konsten att komma i kostymen

Så sitter jag nu här med pirr i magen, ett huvud fullt av tankar, en ny kalender som redan är nerklottrad med alla de 100 frågor jag bär inom mig, en nyduschad kropp, ställd väckarklocka och framtagna kläder som väntar imorgon i badrummet. Klockan 6.15 imorgon tassar jag försiktigt ner där nere, startar kaffekokaren, brer mina mackor, gör mig i ordning på toaletten på nedanvåningen för att inte väcka huset, läser tidningen och smyger sen tyst ut till bilen som tar mig söderut. Mot jobbet.

Ett år och lite till. Hur kommer man ikapp liksom? När jobbet dessutom ändrar riktning precis hela tiden. När allt har handlat om nerdragningar och besparingar, omorganisationer, slimmade redaktioner och tråkiga besked de senaste fem åren?

Jo, nu efter att jag tagit kontroll över alla mina frågor och faktiskt ägnat en stor del av kvällen till att plita ner dem i min kalender gäller bara en sak: att hoppa på tåget i farten och hålla i sig med ett fast grepp. När tåget väl stannar vid stationen en gång om dagen gäller det att verkligen stanna och att vara precis lika närvarande på stationen som på tåget. Att verkligen kunna stanna i nuet med Videungen och Loff som väntar här hemma. Vara ledig. Fri. Det känns just nu som den absolut tuffaste utmaningen.

Under året som föräldraledig har jag funderat flertalet gånger under just vackra promenader vem jag är utan mitt jobb. När jag bara är jag. Mamma, hemma, "ledig". Jisses, vad ens identitet sitter i yrket. Det känns skönt att ha fått en paus och ha fått rejält perspektiv att ett jobb är viktigt men inte den jag faktiskt är. Jag vet vem jag är nu även utan mitt jobb och ibland har det varit ganska skrämmande. Men mest känner jag mig väldigt trygg i mig själv. Jag undrar egentligen hur många som går runt med sin yrkestitel som en slags sköld eller kostym. Som en id-handling, ett bevis på att man är något. Egentligen är det ju ganska löjligt. Förståeligt ja.

Men visst känner jag nu själv tydligt att på bara två timmar ikväll att jag sakta redan har gått i kostymen. Benen är i byxan men nu ska livremmen dras åt och kavajen ska komma på plats. Förmodligen är jag helt klädd igen på fredag lagom till helgen.

Vill ni påminna mig själv att jag en gång visste vem jag var utan mitt jobb när allt bara rusar för fort och det känns som att det handlar om liv och död fast att det förmodligen inte gör det?

Sista dagarna innan jobbsvängen

Gårdagen. Ja. Gårdagen orkar jag inte ens beskriva allt för mycket. Den började jävligt dåligt. Men det ordnade upp sig till slut och slutet av dagen blev ju en riktig fullträff.

Vi. Gick. På. Bio. På. Kvällen. Utan. Barn. Mormor. Nattade. Själv.

Toppen! Det gick. Jag vågade, trots att Videungen stod i dörrfönstret och skrek och grät efter oss när vi körde iväg. Men Mormor kan hon.

Igår var det ett helt galet bra höstväder. Slottsparkens trädgård kändes som sommar.

 Tekniska museet.

Bilar, bilar, bilar.

Motorcyklar och annat spännande fanns ju också. Videungen var i paradiset. Springa runt och titta på allt, intrycken var MÅNGA!

 Stadsbibliotekets barndel är helt fantastisk bra.

 Det gäller att vara i tid nu när vi äntligen har barnvakt... Vi hann läsa biotidningen både fram- och baklänges.

Ledsen

Det var den familjesemestern. Fuck everything. 

Veckan som gått

Videungen fick sin tredje vaccination i torsdags. Och med tanke på hans reaktion förra gången var jag grymt beredd på en kväll full av kaos, skrik och hysteriskt gråt. Men allt gick hur bra som helst. Både nattning och natten var väldigt harmonisk och han verkade totalt opåverkad.

Till och med en stund efter han fått sprutan kunde han glatt vinka hejdå till bvc-sköterskan. "Nu blåser jag såpbubblor utav bara helvete", sa hon och gav sig verkligen tusan på att han denna gång skulle lämna rummet glad. Det var verkligen såpbubblor överallt! Men det gjorde ju också succé. Videungen har nämligen de senaste bvc-besöken totalt kraschat och gråtit som att  han känner sig skrämd, vilket nog även hon tröttnat på, haha!

I veckan besökte vi även Gammel-Mormor det vill säga min Mormor. Det kändes som allt för länge sen och nu eftersom Mormor inte orkar vara med på kalasen hemma hos oss på grund av för mycket folk, transporten osv, så kände vi att det skulle vara kul att fira Videungen hemma hos henne istället. Vi åkte dit med en massa kakor och hade en trevlig eftermiddag.

En av veckans kvällar ägnade jag helt och hållet åt mig själv. Jag for iväg till Emporia och shoppade nya kläder inför jobbstarten. Det kändes superlyxigt även om jag egentligen inte hittade något riktigt wow-plagg. Men det blev ändå en hel del nya blusar, tröjor, en sjal och nya strumpbyxor. På vägen hem fick jag dessutom tillfälle att ta en kopp te hemma hos Fru Nordanå som bor i närheten.

Igår jobbade Loff sin sista arbetsdag på länge. Nu är hans pappaledighet inledd och det känns härligt och på ett annat sätt lite sorgligt. Nu måste ju jag gå upp tidigt varje morgon och ge mig ut i trafiken, ta en massa ansvar, försöka känna mig motiverad, orka vara på topp på jobbet och sen hemma med familjen! Det kommer nog gå bra så länge jag får sova men det är klart att det känns lite skakigt att komma tillbaka.

Nya livet börjar tack och lov inte förrän på onsdag. Nu njuter vi av helgens alla hittepå och en ledig måndag och tisdag tillsammans.

Vilken kalashelg!

Helgen har verkligen varit fullspäckad. Kalas i dagarna två och Videungen har haft två mycket lyckade kalas där jag är den första att erkänna att jag verkligen ansträngt mig mycket för att hans första kalas skulle vara bra. Eftersom vår familj nu är så stor och dessutom bara blir större är vi i princip tvungna att dela upp familjen på två dagar, om vi nu inte skulle behöva hyra lokal (vilket vi absolut inte orkar). Så först kom Loffs pappas sida tillsammans med min familj och sen dagen efter kom Loffs mammas sida. I efterhand insåg vi att det verkligen inte hade gått på något annat sätt. Och dessutom förlängde vi det roliga både för oss själva och för Videungen.

Jag inser att Videungen inte kommer att minnas något av detta framöver men för min egen del ville jag att det skulle kännas som ett riktigt barnkalas och därför lades extra krut på till exempel kakbuffé med sju sorters kakor där många bakverk var lite extra festliga.

Det blev premiär för egna hemmagjorda cake-pops, lemoncurd-cup-cakes med frosting och pynt, kanelbullar, choklad- och kokostosca, småkakor. Mamma har verkligen hjälpt till att baka under hela månaden här innan faktiskt och det är jag verkligen tacksam för. Det var roligt att pyssla lite extra inför ett kalas men igår kväll vi alla nog rätt slut ska jag erkänna. Vi bjöd på käk också båda dagarna vilket gjorde att kalaset varade lite längre än bara precis "hej-hejdå" som det kan kännas ibland.

 Och så blev det såklart en massa fina paket. Videungen öppnar här en mycket fräsig polisbil som Farfar och E kom med. Han fick många fina kläder, leksaker och böcker. Videungen älskar verkligen att sitta och titta i böcker.

 Familjens nyaste tillskott kom också och firade Videungen. Lilla Isabella är tre månader nu och är Loffs lillasysters andra barn. Familjen växer som sagt! På bilden syns Isabellas Mormor E.

 Härlig bild på en härlig pojk på en kul bil!

Dagen efter kom som sagt Loffs mammas sida. Vilken lyx att ha en så stor familj! Här blev det lite annan meny men samma sorters kakor. Och självklart blev det ännu fler paket som skulle öppnas. 

Tack alla som kom på kalasen och firade vår underbara Videunge så fint!

Bokslukarna möter hösten

Vår bokcirkel för föräldralediga lever vidare. I veckan körde den dock vidare i nytt format. På biblioteket, men utan barn (nästan) och på kvällstid. Alla har i princip börjat jobba igen men vi ville så gärna ses igen och prata böcker. Den här gången hade vi läst Egenmäktigt förfarande och hade som vanligt en bra diskussion. Det var väl ingen egentligen som tyckte att den var urusel men det var ändå ganska spridda skurar.

Nästa bok blir Kristian Lundbergs En hemstad. Jag gillade hans Yarden och önskade så att jag den gången hade haft någon att prata med eftersom jag faktiskt var ganska chockad över att Yarden ens fanns i Malmö och jag satt med massor av följdfrågor som hade varit kul att få svar på. Jag är tacksam och glad över att vara med ytterligare en bokcirkel men det kommer förmodligen vara ett ganska högt tempo. Jag får se hur mycket jag hinner med helt enkelt.

En lyckad första födelsedag

Och så kom den där födelsedagen. Loff for tidigt till jobbet för att kunna komma hem tidigare. Så det blev sång på morgonen av enbart denna rossliga stämma och så öppnades några paket (vi hade lovat att spara några till Loff kom hem). Efter paketöppning, frukost och vila så var det sen fullt ös hela dagen...

 ...först med grannbarnen som kom på fika. Videungen ville bara kramas mest hela tiden vilket kanske inte alltid var så populärt tyvärr, han älskar att gosa...

 ...sen kom Mormor till lunch med köttfärslimpa och en ny bil....

 ...och på eftermiddagen hälsade vi på dagis som erbjudit oss en plats (men mer om det i ett annat inlägg) och sen öppnades paket med pappa Loff och mamma väl hemma igen...

 ...och tänk vad kul med paket och som har snören...

 ...sen överraskade Farmor med ett besök och paket på eftermiddagen och hon fick hålla oss sällskap vid middagen som väldigt hafsigt kastades ihop snabbt på grund av sjuk Loff, hungrig mamma och Videunge och allmänt trött familj...

...och så här mycket har han redan firats med kort, paket, samtal, sms osv. Och än har vi inte haft kalas. Det känns härligt att vår son har ett väldigt bra nätverk med massa människor som bryr sig och tänker på honom. Tack alla för uppvaktningen på hans dag!

Hurra för min 1-åring

Det är ett år sedan jag vaknade prick klockan tre på natten och for upp ur sängen. Splasch! Oj oj oj. Vatten, vatten och vatten. Lika fort for Loff upp ur sängen, han stod som förstenad och bara stirrade på mig. Sen hade vi 13 timmars kämpande, framförallt jag såklart, innan den här bilden kunde tas inne på förlossningssalen. Jag minns mycket väldigt klart, annat är betydligt blurrigare. Men den här stunden minns jag precis. Det gick bara inte att förstå vad som hänt och jag var superhög på adrenalin. Och kroppen var totalt mörbultad och sönderplågad. Den allra mäktigaste och tydligaste känslan var dock stolthet. Jag har aldrig förr känt mig så stolt över min egen prestation i något annat sammanhang.

Kärleken, den där skrämmande fantastiska och magiskt starka kärleken som sen kom en tid efter och som varje dag blir ännu kraftigare. Hur mycket kan man egentligen älska sitt barn?

Året med Videungen har ni följt på bloggen. Vilket omtumlande år alltså.

Jag kan fortfarande vissa stunder inte förstå att jag faktiskt är mamma. Och ofta kommer tankar som: "Hur har jag kunnat leva utan denna pojk innan? Vad gjorde jag av all tid? Var fanns all denna sortens kärlek gömd?"

Det är verkligen helt fascinerande och uppslukande att få följa ett barns utveckling och personlighet varje dag.

Jag kunde aldrig föreställa mig hur en människa förändras utan sömn. Den erfarenheten hade jag gärna varit utan...Att dessutom vara en orolig själ med kontrollbehov inser jag nu försvårar mammarollen betydligt.

Familjen blev under det här året det viktigaste av allt. Mor- och farföräldrar, fastrar, kusiner, morbror och ja hela tjocka släkten. Det är inte mycket som slår synen av Videungen tillsammans med vår stora familj.

Tiden jag fått med vännerna blev den där extra kryddan. Att få dela det här året med mina nära vänner och även följa deras "resor" har varit extremt lyxigt. Att dessutom få lära känna grannarna med jämngamla bebisar och dela den tiden är helt klart för bra för att vara sant.

Det jag kommer sakna mest som mammaledig blir förmodligen alla härliga dagar med min mamma. Jag och Videungen har spenderat massor av tid med min pensionerade mamma. Tiden som vi fick det här året har vi verkligen tagit till vara. Vi har träffats varje vecka, ofta flera gånger varje vecka och mamma har hjälpt mig massor. Det är jag väldigt tacksam för. Det är långt ifrån alla barn som kan få en sådan start med en mor- eller farförälder. Hade mamma fortfarande arbetat hade det här året sett väldigt annorlunda ut.

Jag har uppskattat, njutit, svurit, gråtit, älskat, lekt, pysslat, kämpat, tröstat, fikat, pussat och matat i ett år idag. Ett år som skiljer sig markant från alla andra år i mitt liv. Livet före och efter Videungen. Så är det nu och kommer alltid att vara. Jag säger absolut inte att alla ska skaffa barn, jag var länge själv mycket osäker. Men nu vet jag vad som är meningen med livet. Oavsett vad som händer har jag fått vara med om meningen. Det absolut största. Utan barn hade livet varit enormt på alla sätt. Men det är det här som är vår mening. Vilken urkraft.

Grattis min gosse på 1-årsdagen. Du är min mening.

Atjoooooo!

För övrigt har nu Videungen varit kalasförkyld i två veckor. Han blir verkligen inte bättre. Suck. Imorgon blir det ett samtal till vårdcentralen för lite goda råd och eventuell provtagning.

Kultureliten nästa?

Vi har en plats. Jo, det har löst sig även om det blir på en förskola som vi absolut inte valt bland våra tre alternativ. Vi hade valt denna sist eller näst sist av samtliga förskolor i byn eftersom den ligger på andra sidan byn. Men vi har en plats i byn! Det är jag tacksam för. Och ja, förmodligen kommer vi ändå få hämta och lämna med bil för att hinna med vardagsrutinerna men det får väl vara så då.

I veckan fick jag äntligen ringt ett rejält varv igen till alla inblandade parter. Till slut svarade den här förskolan att de faktiskt hade platser men att de också kände sig lite oroliga och besvikna över att många föräldrar förmodligen kommer att ha sina barn där endast ett halvår till trycket vid på platser lättar för att sen förflytta barnen till andra förskolor i byn. Jag förstår deras frustration men det är ju inte den optimala placeringen av förskola tyvärr. Därför är det nog många som byter. Inte av missnöje utan för att vardagspusslet ska bli enklare. Jag förstår både föräldrar och förskolan. Synd om de barn som blir kvar när kompisarna försvinner bara och synd om pedagogerna som knyter an till barnen och lägger ner kraft och tid.

Innan vi nu tackar ja till platsen väntar ett besök på tisdag, på självaste födelsedagen faktiskt. Vi kommer då tillsammans med grannen och hennes dotter som är jämngammal med Videungen, se oss omkring och höra mer om verksamheten. Förskolan är väldigt inriktad på kultur det vill säga musik, drama, rytmik och skapande. Det gör mig ingenting alls måste jag säga utan tvärtom kan det vara lite kul tror jag. Vi får se hur allt blir. Om vi bara trivs där och är nöjda har jag egentligen inte alls något emot att bli kvar där även om plats erbjuds så småningom på våra andra alternativ.

Skönt att det i alla fall verkar lösa sig så här långt. Nu återstår bara andra saker som Loffs och min arbetsplats och arbetstider. Det beskedet lär dröja tyvärr. Bara att vänta och se.

Bokslukare trots bebis

Ständigt under mammaledigheten har jag känt att jag inte hinner läsa böcker. Jag som älskar att läsa böcker! Men när jag nu tittar tillbaka på årets böcker som jag läst, vilket ni hittar i vänsterspalten ni som läser bloggen på en dator, så inser jag att jag ändå läst nio böcker. Det är ju en i månaden! Inte så illa pinkat alls om ni frågar mig. Så det måste helt enkelt vara känslan av att inte hinna med saker på samma sätt som när man styrde all sin egen tid som är jobbig.

Jag har under sommaren tagit mig igenom Egenmäktigt förfarande som fick Augustpriset på två dagar. Och det var inte alls svårt. En kort liten enkel historia. Lagom. "Överreklamerad", säger de bokkunniga som jag känner. Jag måste säga att jag nog ändå gillade den men jag förstår vad de menar. Kanske inte värt ett pris. Finns förmodligen många bättre som alltid. Boken kommer att diskuteras på den bokcirkel för föräldralediga i Lund (som jag medverkade i under våren) som nu kommer leva vidare i höst. Vi ska snart ses och det ser jag verkligen fram emot.

I vår egen bokcirkel läste vi senast Den skakande kvinnan av Siri Hustvedt. Den lät så spännande och hade säkert kunna berättas med inlevelse, människodjup och spänning. Men usch vilken bok. Trist. En hel bokcirkel ratade den. Den fick bara ettor eller tvåor som betyg av fem möjliga. Det har nog aldrig hänt på någon av våra bokcirkelträffar. Vi förstod inte alls målgruppen. Hur kan man misslyckas så fatalt att berätta om en egentligen och förmodligen ganska förfärlig upplevelse. Förlaget och redaktören har helt misslyckats med bokens beskrivningen och det känns som att författaren egentligen ville skriva för sina branschkollegor eller hålla en högst opersonlig power-point-presentation. 

Nu tänker jag njuta av Americanah. Jag hoppas jag gillar denna för mig tredje roman av Chimamanda Ngozi Adichie, en nigeriansk författarinna som jag verkligen fastnat för. Mest känd är hon förmodligen för boken En halv gul sol.

Snor- och salivattack

I måndags satte Videungens näsa prägeln på veckan. Snor. Snor. Och snor. Den här veckan har egentligen bara inneburit en enda sak. Försöka krya på förkylningsdrabbat barn och mamma.

Det bröt som sagt ut i måndags och det skulle under natten till tisdag visa sig vara en riktig "bonnaförkylning" det vill säga en sådan som slår med full kraft och man undrar hur man kan känna sig så totalt igenkorkad och klen för en enkel förkylning. Videungen sov i princip inte mer än 45 minuter i stöten hela natten till tisdagen eftersom han förmodligen kände sig ganska risig. Under tisdagen var det en hel del tårar när han vaknade efter vilor och liknande - som om han liksom kom på vid själva uppvaknandet att han inte egentligen mådde så bra. Men med lite underhållning och en än så länge frisk mor så gick tisdagen helt okej.

Sen kom onsdagen. På två timmar på kvällen slog förkylningen mot mig. Det var liksom som en våg. På några få timmar gick jag från fullt frisk till kanonförkyld. Då förstod jag varför Videungen haft sin oroliga natt tidigare.

Videungen har fått Alvedon och näsdroppar inför natten de första dagarna för att dämpa det jobbiga och jag själv har också tagit både Panodil och nässpray om dagarna. I torsdags kände jag mig helt slut när Loff kom hem efter jobbet och i fredags fick han faktiskt stanna hemma. Jag låg i sängen och vilade och sov till eftermiddagen innan jag fick på mig kläder och tog en dusch. Sen började jag faktiskt sakta känna hur det vände. Videungen hade dock ett bakslag under natten till lördagen. Förmodligen fick han något slags stopp i systemet och spydde ner hela sig själv och hela sängen mitt i natten. Det blev dusch, byte av sängkläder och välling, sen kunde alla somna gott.

Sen har det också varit ett kopiöst dreglande. Jag tror att det kommer en ny tand nu igen. Men låt mig bara intyga att om man fått en puss av vår snart ettåriga son i veckan har den varit otroligt slajmig av än det ena, än det andra...

Vi är fortfarande krassliga och Videungens näsa rinner än men imorgon har det gått en vecka så nu får det bannemej vara nog tycker vi båda tror jag. Men jag mår hur mycket bättre som helst jämfört med i fredags och har som sagt kunnat vara ute i trädgården hela helgen. Och Videungen är pigg och glad mest hela tiden och verkar inte så påverkad alls.

Nu hoppas jag att vi får fortsätta vara friska vår sista lediga tid ihop. I veckan har jag en hel massa att se fram emot och håller tummarna för att jag inte behöver ställa in något.

Veckans positiva:

• Det blev en underbar dag i onsdags med Nobeltanten och hennes lilla tös. Vi träffades i Malmö i det fantastiska vädret som vi har haft hela veckan och höll oss utomhus för att inte smittas. Det blev gung på lekplats, lunch på konsthallens uteservering, take-away-kaffe och en snabb tur på Triangeln.
• Kräftskiva i kvarteret. Årets kräftskiva, den vi har haft varje år sedan inflyttningen, med grannarna gick av stapeln i fredags. Jag fick på mig en klänning och en kofta och mådde för stunden helt okej när vi satt och åt kräftor i tältet. Men framåt nio på kvällen avvek jag och Videungen. Jag bäddade först ner honom och sen mig själv. Glad för att jag kunnat vara med en stund i alla fall.
• I måndags var jag hos tandläkaren och hade för första gången på länge inga hål! Mamma passade Videungen och när jag kom dit fortsatte sedan en supermysig dag med shopping och lunch.

Vi har fått objudna gäster

En mycket intressant trädgårdshelg må jag säga. Vi har fått gjort massor, klippt gräs, rensat ogräs, plockat av äppelträdets alla krulliga blad som attackerats i år av ohyra, ansat pelargoner (med tanke på att de stackarna knappt fått vatten i sommar är de faktiskt fortfarande väldigt fina, totalt bortprioriterade tyvärr...), rensat och skördat i trädgårdslandet (nu kommer hallonen) bland annat de sista rabarberna, fått flera skötselråd när det gäller vinrankan, planterat många diverse vårlökar OCH upptäckt världens märkligaste sak. I alla fall världens märkligaste för en mycket trädgårdskunnig grannes mamma och för mig: bajsattack i rabatten.

Igår när jag skulle sätta mig ner för att ta ogräs började jag av en händelse rensa mitt på en häcksida mot grannens tomt. Jag brukar egentligen aldrig starta ogrästuren där men nu blev det så. Och precis när jag börjat såg jag det. I jorden låg där fullt, verkligen FULLT av små bruna "fröer". De var överallt och efter några sekunder insåg jag att de var precis överallt under fyra häckplantor. Jag lyfte blicken och insåg att de där buskarna såg alldeles bedrövliga ut. Liksom, spretiga och alldeles, alldeles...utan blad. Fast vid närmare granskning såg jag att själva mittendelen av bladet var kvar som ett litet spröt och någon hade uppenbarligen gnagt av allt runt omkring mycket noggrant. Jag fick då syn på grannens trädgårdsintresserade mamma som grävde lite längre bort. "Nämen hur ser det här ut?", sa jag. Hon kom bort och tittade med stora imponerande ögon. "Ja, hur ser det här ut, boken är ju alldeles uppäten. Här har allt varit någon."

En bokslukare konstaterade vi nöjt. Sen hittade vi bovarna. Det satt i klasar, på varandra, runt varandra och hade börjat angripa buske nummer fem. Oj vad många det var. Örk! Fjärilslarver som hade mumsat i godan ro uppenbarligen. De bruna fröerna var bajskorvar i mängder. Larverna hade verkligen mumsat länge och väl för att kunna producera så mycket bajs! Det var detta som grannens mamma tyckte var väldigt imponerande och märkligt, alltså inte larverna i sig. Vi fick även se när en larv faktiskt släppte en korv.

Vi började hur som helst tillsammans hon och jag att plocka de små liven och dränkte dem en efter en och sen sprutade vi häckarna med såpavatten. Jag lovar att de där larverna var riktigt starka i nyporna. Man fick liksom trixa loss dem från pinnarna.

Jag tror nu efter lite sökande på nätet att det är Oxhuvudspinnare som vi drabbats av. Jag som planterat massa lavendel för att få fjärilarna att föröka sig och trivas och så gör de så här mot stackars bokhäcken?! Kanske mitt eget fel att de blivit så många...

Nåja. Nu får vi hålla utkik framöver. För vi vill inte ha fler angrepp här minsann. Idag hittade jag en larv på rymmen och en på min rosenbuske som också fick sätta livet till.

Grannpojken som är ungefär sex år tittade förskräckt på sin mormor och på mig medan vi dränkte den ena larven efter den andra: "Vad gör ni?! Dör larverna nu??!!!". Hans mormor tittade då allvarligt på mig, ungefär som hon tänkte att hon inte kunde ljuga för barnet, och svarade: "Ja, Malte. Nu dödar vi larverna. Men annars äter de upp busken förstår du". Då säger Malte: "Men stackars buskarna. Nu tycker jag jättesynd om buskarna!!". Barn alltså. Man vet aldrig hur de ska reagera. Här var vi nog alla övertygade om att det skulle bli ett jädrans liv om de dränkta larverna. Men nej. Det var helt klart busken som det var synd om. Alla nöjda och överens med andra ord. Toppen!

Fyra ynka veckor kvar

Det gäller som sagt att ta vara på tiden. Fyra ynka veckor kvar nu på mammaledigheten. Så vad har den här veckan handlat om då?

Mormormys för Videungen, veckohandling, soliga dagar i gungan på lekplatsen, en heldag med finlunch på restaurang och massa lek med Allra käraste som var i Skåne och valde att spendera en dag med oss (det är lycka att se sin äldsta barndomsvän kunna gosa och leka med min gosse!), lunch med mammaledig granne och bus för barnen, en dag med ledighetsligan och bebisarna, Videungens första tandläkarbesök (!), tapaskväll med grannarna och alla busiga barn och idag MormorFarmor-middag klockan fyra.

Det har hänt härliga saker varje dag och jag njuter av tiden jag får med Videungen. Han lär sig massor varje dag känns det som och blir modigare och modigare. Nu går han längs våra möbler och vågar då och då släppa taget och ta några steg. Han tar också gärna egna steg när han går mellan mig och Loff men det händer också ganska ofta att han mest försöker kasta sig till den andra. Vi får se när den här pågen vågar gå själv. Att gå själv med gåvagnen är däremot inga problem men att ändra riktning på den funkar inte alls än.

Imorgon är det september. Jag vet att för ett år sedan tänkte jag just på hur det skulle kännas precis innan jag började jobba igen. Och ja hur känns det? Ångest, ångest, ångest. Jag vill aldrig att det här ska ta slut. Det är ett fantastiskt land vi lever i som tillåter oss att få den här tiden med våra barn. Det behöver både kropp och själ vill jag lova.

Klart att det nog kommer kännas som att jag på något sätt "får mitt riktiga liv" tillbaka när jag kommer tillbaka till jobbet igen. Och det kommer säkert vara kul det också. Men vetskapen att hädanefter ska någon annan få träffa Videungen fler timmar i veckan än vad hans mamma får gör nästan ont. Tiden då Loff nu ska vara hemma känns som ren lyx men jag kan inte sluta tänka på när vi måste lämna honom på dagis. Man ser ju aldrig sina barn?! Vi bara jobbar och jobbar. Och även om inte barnen lider eller känner till något annat så känns det sorgligt på något sätt. Att vi sen är inne i vardagsstressen, vardagspusslet. Vardagen då jag förmodligen ofta kommer att känna att jag aldrig räcker till någonstans.

Usch. 

Jag tycker däremot att det ska bli härligt att få sms på jobbet från Loff om hur han och Videungen har det. Det bekymrar mig inte ett dugg att jag behöver vara den som arbetar nu, snarare känns det underbart att veta att de två får all den tiden och är hemma och myser. Men sen alltså. En sak i taget.

Jag och Loff har diskuterat hur vi sen ska klara tiden då båda jobbar, hämtning och lämning osv. Hur vi bäst får en bra balans. Jag är själv rädd för att det ska bli för mycket av allt om det inte finns lite prioriteringar. Jag har bara under senaste året hört flera mammor som brakat fullständigt när de återvänt till jobbet igen. Vi har båda kommit fram till att någon form av veckoplanering måste göras för att vi inte ska bli ännu mer stressade. Matsedel och veckohandling blir ett måste, kanske en rejäl "städdag" (som vi aldrig behövt ha tidigare), planering inför helgerna så att de verkligen kan kännas lite lugnare och sköna och utan en massa massa måsten. Det kliar i organisatörens fingrar vill jag lova för att ordna upp det "nya livet". Vi får väl se hur allt blir.

Men först ska jag bara njuta, njuta, njuta. Av de fyra kommande veckorna.

Kanske en plats ändå?

Efter ett samtal med en dam på kommunen som ansvarar för förskoleplatserna så är jag lite lite mer hoppfull. Nej, vi kommer med största sannolikhet inte att få plats där vi vill. Vi kanske kanske däremot får plats i byn men på helt fel sida byn och vi kommer förmodligen ändå behöva köra bil för att hinna med morgonrutinerna men kommunen ska göra sitt yttersta för att något barn inte ska behöva hamna i tätorten. Det svaret lugnade mig för stunden i alla fall.

Så planen blir nu att stå kvar i kön på första och andrahandsvalet och kanske se lite hur allt funkar med den här lösningen (om det nu blir så som tippat). Vi får se. För sådan tur har vi förmodligen inte att någon familj lämnar byn så att vi får en plats på förskolan där vi faktiskt vill ha Videungen.

Nåja. Vi håller alla tummar för att vi åtminstone slipper tätorten.

Tack alla för era kommentarer, tips och råd. Jag blev faktiskt lite lugnad av det också och dessutom peppad att ringa ytterligare en gång för att höra mig för.

Att inte få plats

Trygghet är ett viktigt ord för mig. Generellt sätt men framförallt när det kommer till mitt barn. Jag vill att min son ska känna sig trygg precis som säkert de allra flesta föräldrar vill när det kommer till deras barn. Eftersom han inte kastar sig över nya människor direkt så känne rjag redan en viss oro inför inskolningen i januari. Tankar som: "låt han komma till en bra förskola", "låt han få kompisar", "låt han tycka att det är kul och att han får en bra pedagogisk verksamhet som visar honom vägen" och "låt inte denna mamma eller detta lilla barn gråta allt för mycket vid lämning". Jag försöker tänka att vi har hört gott om våra förskolor i byn och att alla andra barn klarar ju det så varför skulle inte mitt?

Men i veckan kom chocken. Välkommen till verkligheten amatörföräldrar! Ett trist besked så det smäller om det. Det är inte helt säkert än men det lutar åt att det blir så som det preliminära beskedet säger. Vi får ingen förskoleplats på de tre alternativ som vi valt. Men framförallt: vi får ingen plats alls där vi bor utan vi får förmodligen en plats till Videungen inne i tätorten! 

Mellan byn och tätorten finns för det första inga förbindelser och för det andra har vi inga andra egentliga ärenden till tätorten. Vi handlar mest i en annan kommun, arbetar inte alls där och har framförallt inte tiden att köra och hämta och lämna så långt hemifrån. Katastrof. Vi behöver garanterat båda bilarna nu och kanske skaffa en bilbarnstol till (!!). Och kanske en bilbarnstol ytterligare i mammas bil om hon nu plötsligt behöver hämta?! Det känns ju helt vrickat. Hur ska vi få ihop vardagspusslet?

I byn där vi bor flyttar det in massor med familjer eftersom det byggs mycket nytt. Kommunen har precis slagit upp portarna till en ny fin förskola och fler planeras. Och ändå är det fullt. Har vi tur blir vi erbjudna plats på förskolan som vi egentligen absolut inte vill vara på här. Det är den enda som har eventuellt någon plats kvar. Varken helt privata, som jag också kontaktat, eller kommunens egna kan erbjuda något. Så hoppas, hoppas att vi får plats. Det är ändå bättre att vara på den "mindre populära" förskolan än att behöva köra jättelångt. Så på mindre än en timme gick vi från "attans vi fick inte vårt första val" till "låt oss få plats på vad för skit som helst bara det är här i krokarna!".

Suck.

Om två veckor får vi besked. Anledningen att jag började ringa runt själv var just för att få en uppfattning och kanske börja ställa in mig på något och framförallt kolla så att vi ansökt på rätt sätt och inte missat att tacka ja till platser. Inte trodde jag det skulle bli på det här viset.

Sommaren 2015 kommer dock en drös 09:or lämna förskolorna och då kan det återigen bli mer luft i systemet både på kommunala och privata förskolor, meddelar förskolecheferna. Men hur kul är det att behöva inskola igen på nytt ställe? Stackars liten. Nåja. På något sätt får det ju bara lösa sig men jag oroar mig absolut just nu för vardagen. Alltså den riktiga. När både jag och Loff har jobb att gå till varje morgon, prestera, pendla långt och försöka få allt att gå ihop.

Vad har ni haft för erfarenheter där ute när det gäller inskolning, förskoleplatser, livspussel osv?

Äpplen, bröllopsdag och måsten

Nu är vi sannerligen inne på sista semesterrycket. På måndag är det tillbaka till "vardagen" det vill säga att Loff går till jobbet igen för några veckor innan vi byter av. Jag börjar min sista mammalediga månad och tänker bannemej njuta järnet! Och vi har njutit av varje ledig sekund som varit den här sista veckan. Igår hade vi besök av Fru Nordanå och Krüger och Sprallis. Det blev middag på kvällen och båda barnen nattades samtidigt i var sitt rum, vilket gick över förväntan. Sen fortsatte kvällen med en hel massa skrattanfall och utan bebisar som vaknade tröstlösa. Det var en riktigt härlig start på helgen vill jag lova.

 I fredags var jag, Loff och mamma på Glorias äppelgård i Lund och plockade årets första äpplen, Discovery. Vi stannade även och fikade där på deras enkla café innan jag och mamma for vidare på lite fler ärenden.

 Videungen vill verkligen bara gå, gå och gå just nu. Våra ryggar tar en del stryk...Det händer verkligen massor med hans balans, mod och nyfikenheten varje dag.

Idag passade mamma Videungen så att jag och Loff kunde fira bröllopsdag (i förtid, egentligen på måndag). Vi åt en riktigt lyxig lunch på Myteri i Malmö och det var verkligen supergod mat och rikligt med mat. Det blev krabbkaka till förrätt och röding till huvudrätt. Och ett glas gott vitt vin till det! Vi var supernöjda med lunchen och kom sedan hem till en fika som mamma ordnat.

På vår "tråkiga" att-göra-lista under semestern finns efter dagens fönsterputsning inte jättemycket kvar. Vi har möblerat om ovanvåningen, isolerat förrådet, rensat, städat, småpulat. Känner mig faktiskt rätt nöjd med att vi hann med så mycket nu i slutet. Då känns det också extra bra att emellanåt unna sig god mat och trevligt umgänge.

I september under mamamledigheten blir det att suga det sista ur alla fikor med ledighetsligan (som nu gör ett byte med nya mammor och pappor som är lediga i och med nya bebisar), förbereda Videungens kalas, njuta av alla helgplaner (vi är bjuda på en hel del festligheter och middagar i september) och också förbereda sig mentalt på att faktiskt börja jobba.

Om jag är nöjd med sommaren? Oh yes.

We did it!

Ordning och reda är på gång. Idag gjorde vi det sista i förrådet vad gäller inredning. Det är dock inte sorterat alls än. Allt är bara inslängt för vi hann bara sätta upp de inhandlade hyllorna och krokarna innan Videungen vaknade efter sin förmiddagsvila. Men ändå. Nu väntar vi på grannen som ska sätta eluttagen och lampan i taket.

Vi är så stolta. Vi har isolerat, plastat, satt osb-skivor OCH gips, spacklat, målat, satt ventiler och skruvat upp hyllor. Det låter kanske enkelt men det är det absolut inte för två amatörer och icke-händiga som vi! Innan semestern är slut så blir det förhoppningsvis sortering och städat där inne också och så ett varv till tippen med allt skit som blivit över här efter arbetet. Och ja, vi har gjort allt själv förutom att Loffs bror hjälpte oss att hålla när taket skulle skruvas och så var han här en vända och höll Loff sällskap och spacklade lite också medan jag roade Videungen. Utan barn hade det här projektet gått betydligt fortare men utan min mammas hjälp hade vi absolut inte varit klara vid det här laget! Tack alla som varit involverade, passat barn och kommit med råd och tips. Och utan den rar killen på Hornbach hade det här nog aldrig blivit av.

I princip klart men behövs städas och organiseras. Det ser jag faktiskt som det absolut roligaste jobbet!

Nya bebisar levererade

Mitt i allt oviktigt förrådsbyggande och all röra och utmattning som det innebär att ha en "jag-vill-bara gå-och-stå-hela-tiden-bebis"så har ju rejält härliga nyheter inträffat. Både Nobeltanten och Fru Hjort har blivit mammor, alltså två av tjejerna i mitt närmsta "tösagäng". De två bebisarna kom med bara någon veckas mellanrum. Bilden är från i måndags då jag och min lilla familj äntligen fick träffa Nobeltanten och hennes lilla Siri. Siri är här dryga två veckor. Hon är så fin och så där liten och skör som alla små bebisar är de där allra första veckorna. Ååååååå. Vilka minnen som väcks till liv.

Så nu är det hela åtta barn i vårt tösagäng. Tänk så fort vi blev så många fler?! Vad jag känner till är nu inte fler på gång i alla fall men man vet ju aldrig. Och med största sannolikhet blir det många fler barn i framtiden i gänget än vad som finns idag.

Så grattis till alla oss lyckligt lottade mammor. Tacksamhet. Ett mycket viktigt och passande ord i sammanhanget.

Om en månad är han 1 helt år!

Vår påg är 11 månader idag. Ett år om en månad.

Det kommer ju såklart att bli kalas för vår lilla Videunge i september. Tänk. Vi är nu så vuxna att vi ordnar barnkalas. Tyckte att jag själv precis slutade med mina egna barnkalas...

Eftersom vi är så pass många i familjen kommer vi att ha flera kalas och få dela upp det så att Videungen och hans föräldrar och även gästerna har någon glädje av det. Ibland kan det bli för bra när hela huset är "knökafullt".  Dessutom sprider man ut det roliga. För det känns faktiskt roligt att få fixa kalas. Ibland känns det bara som ett måste, när det gäller en själv. Men att få ordna sin sons första kalas känns underbart! Trots att ettåringen själv inte kommer att minnas något.

Och eftersom frågorna säkert kommer om önskningar (Videungen han har verkligen funderat senaste tiden och lämnat in en lång lista...) så kommer här lite tips och idéer för den som vill låta sig inspireras.

Videungen behöver lära-gå-skor i måttet 13 cm. Hans fot är precis mätt och är nu 11,5 och då rekommenderar man 1,5 cm större i skon. Vi har köpt ett par billiga skor dvs dålig kvalitet men inser att vi gärna vill ha bättre som t ex i märket Kavat eller andra kvalitetsskor. Hittar någon fina på loppis går det ju också fint. 

Posters till rummet. Det är de två översta tavlorna som Videungen vill ha på rummet alltså Pandan och Katten (märke Ferm living). Eller de fina med tiger och lejon från Omm Design.

Kläder i storlek 86. Pyjamas (om den inte är tvådelad) behöver vara större eftersom han redan nu har storlek 86 i pyjamas. Videungen behöver också en fleece-jacka och gärna byxor till. Overall till vintern får vi leta efter själva betydligt senare i höst.

Klassiska bra böcker. Gärna de som är för 0-3 år. Eller böcker med fina visor eller sådana där man klämmer och känner på saker är också kul.

Någon form av gåbil eller gåcykel. Ni som har barn eller erfarenhet vet kanske vilket som är bäst. Och det hade varit bäst om den gick att köra både inne och ute. Vi är tacksamma om det inte blir allt för plastigt med massa knappar som spelar och tutar. Tänk på föräldrarnas huvudvärk....Alternativt något gungdjur som är av mjukare och lägre sorten alltså inte en hög trägunghäst (det är han alldeles för liten för). 

LEKSAKER

Tro det eller ej men det går fort för ett i-landsbarn att tröttna på leksaker så det är ju alltid välkommet med något nytt! Absolut! Men det han har gott om och redan fått väldigt fina i namngivningspresent är klossar. Klossar finns det just nu inget större behov av här hemma om vi ska vara ärliga.