Mycket bebissnack har hösten präglats av. Dels har jag och Fru Nordanå följts åt med våra gossar och det har såklart varit väldigt mysigt och roligt. Det är en lyx att kunna dela en så pass omtumlande sak. Dessutom har jag lyxen att ha grannar som också fått barn i samma veva och hamnat i samma föräldragrupp som jag. Även Sölve och jag prickade in att få första barnet under samma år och hon har verkligen varit ett bra stöd under resan. Och inte bara det. I släkten har det kommit en kusin något före Videungen. Dessutom bjuder tomten på fler kusiner nästa år. En i New York och en här på hemmaplan. Kul!!!!
Men allt är inte lätt och lyckligt med bebisar. I år inträffade också en mycket sorglig historia med en vän som förlorade sitt barn. Barnet som skulle komma i oktober fick aldrig chansen. Och det har påverkat mig och mitt "bebisår" jättemycket såklart. Jag har inte velat ta upp det för mycket på bloggen med respekt för de drabbade men det måste omnämnas i en årssammanfattning eftersom det varit den jobbigaste händelsen i år, även för mig. Det har varit många konstiga känslor som säkert är helt normala men som jag aldrig tidigare upplevt. I det stora hela är det bara så fruktansvärt tragiskt och orättvist när det inträffar även om man vet att det kan hända precis vem som helst, även en själv.
När det kommer till början av året så skulle jag vilja säga att mitt första kvartal nästan är helt förträngt. När vi förstod att vi var gravida så dröjde det inte länge förrän jag fick sjukligt illamående. Jag mådde illa det vill säga var spyfärdig och kräktes varje dag från vecka sju. Kräkningarna höll i sig hela graviditeten. Det var inte många morgnar som jag inte kräktes. Men allra värst var det fram till april. Sen började det sakta bli stabilare på dagtid i alla fall.
Men sakta började allt rulla på igen. Jag tog långledigt över påsk och det blev konstrundor i snökaos, utflykter med mamma och lite annat skoj. Jag fick dessutom tillfälle att bli firad under våren eftersom Nobeltanten gett mig en konsertbiljett. Fler fyllde 30 under året såklart eftersom många av kompisarna är jämngamla med mig. Så det blev fler 30-årsfester som var riktigt skojiga. Dessutom fyllde ännu fler just jämt. Svärmor fyllde 60 år och var laddad till tusen, Loffs syster fyllde 20 och mamma och hennes tvilling fyllde femma. Dessutom hann vi också med ett bröllop i Uppsala i juni. Så det blev kalas till höger och vänster.
För min egen del blev det bara mindre och mindre träning. Mycket på grund av illamåendet. Dessutom blev jag arg på mitt gym som bara låter en fyrsa gymkortet en månad! När kvinnan i telefonen sa: "vi räknar med att man tränar in i det sista av graviditeten och att man är igång igen efter en månad" så fick jag ett frispel. Hon hade själv fött många barn sa hon. Ja, hon måtte bara lyft på benet och tagit nya tag då helt enkelt. Tror inte att så många andra känner sig så efter en förlossning...
Men uppenbarligen har gymmet tagit till sig en del av kritiken för häromdagen när jag premiärtränade igen så sa tjejen i kassan: "du frös kortet i augusti, då förlänger vi det i fyra månader nu". Snacka om att jag fick motivation att börja träna igen av bara den anledningen. Nu har jag i alla fall inte förlorat alla pengarna på grund av en graviditet. Det hade känts diskriminerande om något...
Sommaren kom och det var en alldeles fantastisk sommar. Vilken värme. Till slut tog vi helt förgivet att det skulle vara sol och minst 25 grader. Vi hade superfina kvällar i trädgården med vänner, vi spelade Cornhole, vi badade i Skanör, vi åt mjukglass så att vi nästan sprack, och vi firade midsommar i Stugan.
Ja, Stugan ja. Ett kapitel i sig som jag redan bloggat om mycket. 2013 var ju också året som vi sålde huset. Året som mamma faktiskt gjorde det där som vi våndats för i flera år innan. Vi visste att dagen skulle komma. Och så ledsen jag var den här tiden mitt i all gravidlycka. Vår sista helg i Stugan grät jag som aldrig förr och det kändes verkligen sorgligt att lämna den tiden bakom mig. Och redan nu känner jag stressen inombords inför min första sommar utan Stugan. Vad gör man på sommaren om man inte har Stugan? Vad gör alla andra? Att gå hemma och dra kommer ju göra mig galen så vi får nog allt se till att hitta på något. Det bästa med Stugan har nästan varit att vi aldrig behövt planera långt i för väg hur sommaren ska se ut. Det bestämde man någon månad innan.
I sommar var vi ju också hemma en hel del dock. Vi ville så gärna få färdigt vår lilla trädgårdslandshörna. Så vi grävde bort ännu mer gräsmatta och lade sten. Det blev riktigt bra! I somras firade vi också vår första bröllopsdag. Vi firade med brunch på The lodge bland annat. Vid samma tid blev det tid att lämna jobbet, vilket var en alldeles märklig känsla...Vad är jag utan mitt jobb?
Innan Videungen kom till världen tyckte jag att jag fick fantastiskt sköna avkopplande veckor. Jag läste flera böcker, hängde på biblioteket, bakade, lagade mat, sorterade, städade osv. Sen plötsligt en natt klockan tre gick vattnet. Och resten är historia.
Jag önskar er ett Gott Nytt År och hoppas att nästa år bjuder på många härliga stunder!
