MellilÀ hörde under början av nya tiden till Loimaa administrativsocken. Niinijoki fjÀrding inom socknen bestod av byarna MellilÀ, PesÀnsuo och PerÀlÀ, varav den sistnÀmnda delades upp i byarna IsonperÀ och VÀhÀnperÀ pÄ 1500-talet. I slutet av seklet fanns det 21 gÄrdar i omrÄdet. FrÄn 1651 till 1680 var MellilÀ, tillsammans med sin modersocken, en del av Loimaa friherreskap som donerades till Arvid Wittenberg.
MellilÀ, som dÄ kallades PerÀnkulma, blev en kapellförsamling under Loimaa Är 1825, Àven om à bo domkapitel redan 1805 hade beslutat att gudstjÀnster skulle hÄllas dÀr varje fjÀrde söndag av prÀster frÄn modersocknen. TillstÄnd för att bygga en egen kyrka gavs 1815, och grundarbetet inleddes tvÄ Är senare. PÄ grund av konflikter lÄg arbetet dock nere i flera Är tills byggandet beordrades att slutföras genom ett kejserligt dekret 1823. Den nuvarande MellilÀ kyrka fÀrdigstÀlldes 1825 och fick ett torn tillagt 1888.
Vid Finlands sjÀlvstÀndighet hade kommunen knappt 2000 invÄnare. Befolkningen ökade lÄngsamt fram till 1950-talet, med den största tillvÀxten frÄn flyktingar frÄn Kronoborg i det avtrÀdda Karelen, och nÄdde nÀstan 3000 invÄnare. DÀrefter började invÄnarantalet minska.
MellilÀs natur Àr typisk för LoimaaomrÄdets lerplatÄ, dÀr kÀrr och morÀnkullar med berggrund i kÀrnan förekommer endast glest, frÀmst pÄ vattendelarna. OmrÄdets största kÀrr Àr Eksyssuo, som strÀcker sig över Koskis, Somero, YpÀjÀ och Loimaa. Genom de vÀstra delarna av MellilÀ löper en Äsformation frÄn SÀkylÀ till MellilÀ och vidare till Koskis, och kring denna finns nÄgra mindre kÀrr och smÄ sjöar. Det mest betydande vattendraget Àr Än Niinijoki, en biflod till Àlven Loimijoki, som har sitt ursprung i MellilÀ och flyter genom Loimaa till Alastaro dÀr den mynnar ut i Loimijoki.
Bland de smÄ Ässjöarna Àr sjön MustajÀrvi den största. Den fungerar som kÀllsjö för Än Tarvasjoki, en biflod till Pemar Ä, och vid dess strand ligger ett lÀgercentrum som Àgs av Finlands LutherskaEvangeliförening. Genom ÄsomrÄdet löper ocksÄ den historiska Huovintie, som av Museiverket har klassificerats som en vÀrdefull byggd kulturmiljö av riksintresse.[4]