Julotta i Sankt Johannes kyrka i Norrköping

Julottan avlöpte perfekt – inget snöoväder och MM och jag var på plats i Sankt Johannes kyrka tre kvart före utsatt tid klockan 7 på morgonen. Som vanligt på julottan fanns det endast levande ljus, som både värmde och lyste upp kyrkan.

Officianten för julottan, min goda vän Kirsten som jag samarbetat med tidigare i Ringarum, skulle både hålla i gudstjänsten och sjunga solo med sin vackra röst. Det blev Marias vaggsång och Stilla Natt, som hon och jag framförde till bådas - och även andras får man hoppas - belåtenhet.

Orgelspelet gick också bra med några smärre incidenter, som dock inte påverkade själva orgelspelet. När jag spelade en av psalmerna fick jag registerknappen i handen – jag drog väl till för hårt. Det var registerknappen till mixturen – d.v.s. den stämma som är en kombination av nästan alla stämmor och som är allra starkast – och det var av vital betydelse att den skulle sättas tillbaka på plats. Jag skulle ju inte spela alla psalmer med full styrka…

MM var där och räddade situationen och lyckades trycka tillbaka registratorknappen på sin plats. Däremot såg han inte när en uppklistrad Maria Wiegenlied på kartong föll ner från orgelpallen och la sig snällt tillrätta på pedalerna medan jag spelade Det är en ros utsprungen. Jag lyckades trots detta trampa rätt medan jag kickade noterna fram och tillbaka med fötterna medan jag spelade. MM filmade det hela och såg tydligen inte vilket besvär jag hade. Man kan klicka fram videon till andra versen, för där började problemen.

Här spelar jag en av de vackraste psalmer jag vet, nämligen psalm nummer 122 – Dagen är kommen. En av de många härliga engelska psalmerna som införlivats med 1986 år svenska psalmbok. Här sitter mixturknappen som jag drar ut till tredje versen igen på sin plats till väsnter i bilden.

Fredagstema Show&Tell – INGEN JULAFTON MED…

Erica Pettersson har bestämt fredagsteman för december. Näst sista för december är INGEN JULAFTON UTAN… Hade rubriken varit: Ingen advent utan – kunde jag ha skrivit både adventsljusstake och adventsstjärnor. Möjligtvis skulle jag kunnat skriva Ingen julafton utan julmust och fyra tomtar och fått ett inlägg som för en gångs skull vore föredömligt kort. Men jag ändrar hellre prepositionen till MED – istället för UTAN, så att blir det långt som vanligt. Alltså: INGEN JULAFTON MED...

Julgran
MM tycker inte man ska hugga ner friska träd för att ta in några veckor och sedan slänga iväg. Första året vi var gifta inköptes därför en plastgran som är så komplicerad att sätta ihop att det inte blivit av sedan Mirren flyttade hemifrån för femton år sedan. Den är ännu värre att plocka isär.

Julskinka
MM är vegetarian och jag kan ju inte själv köpa mig en hel julskinka och äta upp. För övrigt är jag inte särskilt förtjust i skinka...

Revbensspjäll, prinskorv, köttbullar etc. etc.
Samma skäl som ovan.

Sill och Janssons frestelse
Åtminstone sill äter jag ofta själv som middagsmat med potatis, gräddfil och gräslök. Därför kan jag lätt undvara det på julafton. MM äter ju inget som lever eller andas, varken med gälar eller annat.

Snaps, vin eller glögg med alkohol
intas aldrig på julafton, eftersom man helst ska vara nykter om man är kyrkvärd på Midattsmässan i Mogata kl. 23 och kunna spela eller köra bil till Julottan i Sankt Johannes kyrka i Norrköping kl. 5.45 påföljande morgon.

Barn, barnbarn eller andra släktingar
som sedan många år tillbaka har tröttnat på att ha en mamma och en pappa, svärmor och svärfar etc. som sitter med klockan i hand för att rusa iväg och spela på eller skjutsa till julböner, midnattsmässor och julottor. De firar jul hemma hos sig.

Julklappar
Sedan MM fått en jättetjusig, tjock och dyr islandströja till sin fyrtioårsdag (i maj) 1985 av mig som han aldrig satte på sig – inte ens när det blev snö och kallt - lovade jag att aldrig mer köpa någon present till honom. Ett löfte som jag har hållit sen dess och som han har varit tacksam för. Till barnbarnen sätter jag in pengar på fonder varje jul och födelsedag i stället för att ge julklappar och födelsedagspresenter. De får ändå tillräckligt många av föräldrarna och andra släktingar.

Nötter, fikon, dadlar och julgodis
ingår inte i vår nya, sundare livsföring med inriktning att tappa några av alla våra överflödiga kilon. Undantag görs inte ens på julafton…

Kalle Anka
Jag läser hellre en spännande bok.

Julsånger
utom de jag själv spelar och sjunger i kyrkan.

Vi brukar ha det utomordentligt mysigt, MM och jag på julaftnarna och göra precis vad som faller oss in. Vi sover länge på morgonen, löser korsord tillsammans, läser böcker, tittar på filmer på datorn ibland, fikar och äter lite när det passar, dricker julmust och tittar på varandra och våra fyra tomtar mellan julbönerna och.…

Men jag har faktiskt kokat risgrynsgröt som fru Sofi i Knalle Juls vals. Yngve och jag sjunger den här härliga visan av Evert Taube på Timmermannens äldreboende i Norrköping för en vecka sen. Texten kan man läsa nedan…

Knalle Juls vals

Här va dä gran! Här va dä gran!
Den finaste i stan te dopparedan!
Ensam ho står! Sista som går!
Hundra hoggde ja i år!
Pengar blir dä! Nu ska vi se:
Jo nittinie ga mek trehundratre
kronor i år! Sista som går!
Här drar kallt om ben å lår.

Mi lella gran, så grön å fin,
du luktar gott som terpentin!
Vell ingen ha dek får ja la ta dek
som rövat bort dek ur skogen din.
Mi lella gran, så smal å ful,
kom ta en vals mä Knalle Jul!
Här har du knallen mä glada trallen
å han har peningar å häst i skjul!

Kylan ä svår! Vintern i år
han kommer la te jul så vitt ja förstår!
Här va dä gran! Sista i stan
dagen före doppardagn!
Natta blir kall...bra i så fall
att maten står i Pelle Jannesas stall!
Hästen mår gott! Hö har ho fått.
Jag la dit en extra tott!

Mi lella gran, så grön å fin,,,,,,,,

Snart kör la vi hem te Sofi,
här ble dä länger än dä brukar å bli,
ja har fått nog, slutar mitt knog,
hinner inte gå på krog!
Nu, tror Sofi, sitter han i
mjuka soffan och serverader blir
av servitris, men som surpris
kör ja nykter hem precis.

Mi lella fru, du ä så söt!
Nu är dä jul...du kokar gröt!
Du höll på knallen mä glada trallennär alla trodde han va ett nöt!
Mi lella fru, vi kommer snart!
Nu kör vi hem, ja vell ha mat
Å här ä grana, om du vell ha-na
å här trehundra kroner som ja spart!

Till sist önskar jag alla bloggvänner en riktigt GOD JUL  och ett GOTT NYTT ÅR

SNÖREKORD!

Klipp från dagens NT. Börrum ligger 15 km härifrån, så det här rekordet gäller säkert även Mogata! Bilderna går att klicka större.

Trots att det har varit sexton grader kallt har MM varit uppe och skottat på taket i några omgångar idag. Här är några bilder på snödjupet där...

Jag klättrar upp för stegen för att besiktiga taket. Under snöhögen som kommer att bli avsevärt större befinner sig en rhododendronbuske, en lagerdito och lavendel

En hel del verkar det som...



Hänförande utsikt från taket över andra tak i byn

Den nyinköpta snösläden kommer till god användning

Insnöad på riktigt

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt, hurra! Aldrig mer ska jag sjunga den barnvisan utan att tänka på december 2010 när man var tvungen att borsta och skotta sig ur huset för att överhuvudtaget komma ut. Öppna ytterdörren lite i taget och borsta undan det värsta...

Så här såg det ut när jag öppnade ytterdörren i morse

MM är konstant orolig för att vårt tak ska braka ihop - det är platt som i de varma länderna. Han tänker ägna morgondagen åt snöskottning från taket. Min enda lilla rabatt på innergården, som hyser en rhododendronbuske, en lagerdito och ganska mycket lavendel kommer att ta stryk igen. Förra året hade vi en snöhög över två meter ovanpå den.

Snöhögen till vänster i bilden döljer ett stort buskträd av något cypress-slag

Rhododendronbusken hämtade sig nätt och jämt - men nu är det väl definitivt slut med den. Lagerbusken brydde sig inte om snön utan var lika fin som tidigare. Lavendeln fick jag råd av slottsträdgårdsmästaren att klippa ner helt - den har aldrig varit så fin som i somras. Så det blir väl att klippa ner den igen, förstås.

Äppelträden och staketet börjar försvinna

Väderlekstjänsten har lovat att det skulle sluta snöa här - men icke! Stora, vackra snöflingor dalar fortfarande ner ymnigt och lägger sig tillrätta på vårt redan ansträngda tak. Vi kan i alla fall vara säkra på att det kommer att bli en vit jul detta år!

Ingen brist på sysselsättning här inte

Snart försvinner väl huset också...

När radion kom till Skällviks kyrka

Mellan 1994 och 1999 jobbade jag som frilansreporter på NT:s Söderköpingssida. Eftersom jag varken kan skriva om julgran, julklappar, julmat eller julstök på bloggen eftersom vi inte har något av detta hemma hos oss, tänkte jag återuppliva ett gammalt minne av när radion kom till Skällviks kyrka. Allt för att skapa lite julstämning. Bilden går att dubbelklicka - då ser man texten väldigt tydligt.

Denna händelse utspelade sig i Skällviks gamla vackra medeltidskyrka den 23 december 1994 alltså för sexton år sen. Jag hade tjänst som kantor i Mogata och Skällviks församlingar vid den tiden. Min mycket gode vän, den mångkunnige kyrkväktaren (han var noga med att han inte var en vanlig vaktmästare) Hans Hansson finns inte längre bland oss. Jag saknar honom...

Fredagstema Show&Tell - Halvårskoll - juli - december 2010

Nu är det dags för halvårskoll, sista halvåret 2010, det har Erica Petterson bestämt. Övriga fredagsbloggare hittar ni på hennes hemsida. Det blir några bilder från varje månad.

Juli

Minimirren, som fyllt ett år,  gillar att bada - bilden från stranden på norra Öland

Och det gör även Lillmirren, som just fyllt tre år

samt en hel del andra...

Augusti

Mirrfamiljen i full gång med att renovera sommarhuset på Öland

Mirren lagar mat där det så småningom ska bli badrum

Fram med kameran för att fota utsikten vid Lerkaka på Öland

September

Lite mer höstlikt har det blivit på Öland och de flesta sommargästerna har försvunnit

Första körträffen för terminen. Än heter vi inte "Mina Damer"...

Under veckan som vi var i Prag regnade det av och till hela tiden

Oktober

Minimirren har hittat fina röda bär - bilden från Öland

Dags att bomma igen sommarhuset och åka tillbaka till Stockholm. Lillmirren på trappan.

På promenad i Mogata

November

Mm och jag på promenad tidigt i november innan snön kom

Min vän Maj-Gret och jag i Östra Ny bygdegård där jag ackompanjerade hennes körer

Sen blev ingenting sig likt...

December

"Mina Damer" träffas hemma hos mig och repeterar bl.a. Ulf-Peder Olrogs "Syföreningsboogie"

Stockholmsträff på NK med bloggvännen Eleonora

Julgranarna på min promenadväg i Mogata får avsluta halvårskollen

Dagens namn är Gottfrid

För mig är det namnet alltid förknippat med professor Gottfrid Boon, som jag spelade för under fyra år från det jag var tolv år tills dess jag var sexton. Varannan söndag under terminerna åkte jag ensam upp till Stockholm med ett persontåg, som stannade vid minst tio stationer under resan från Norrköping.

Min pappa, som var ekonomisk, tyckte att det var onödigt att betala sex kronor extra för snälltåg. Persontåget tog över tre timmar och när jag kom fram tog jag spårvagnen från Tegelbacken till Nybroplan. Professor Boon bodde i en magnifik våning på Artillerigatan och jag kom ihåg att jag var våldsamt imponerad av att han hade en teckning av Picasso i hallen.

I rummet där han undervisade mig fanns det två Bechsteinflyglar bredvid varandra. Väggarna var belamrade med fin konst - tavlor hängde överallt i flera rader ovanpå och bredvid varandra.

               

Bilden från nätet

Ofta hoppade han runt och slog mig lätt på axlarna för att jag skulle hålla ner dem och inte spänna mig när jag spelade. Han nynnade med och sjöng och pratade och gestikulerade hela tiden. Han lärde mig mycket, framför allt ett fint anslag, som jag haft enorm nytta av senare.

Som tolvåring spelade jag första satsen ur Haydns lilla pianokonsert i D-dur på en musikuppvisning i flickskolan med min musiklärare som ackompanjerande orkester på ett andra piano. Satsen spelade jag upp för honom när jag kom dit första gången, kom jag ihåg. Men den fick jag lägga undan, och sen var det små enkla stycken som han stack åt mig för att jag skulle börja om från grunden...

När jag spelat färdigt tog jag spårvagn till Nockeby, där min snälla faster alltid bjöd mig på parisare, det bästa jag visste. Senare på eftermiddagen tog jag så spårvagnen igen till Centralen och klev återigen på det långsamma persontåget hem. Pappa hämtade mig vid stationen med bilen på kvällen.

När jag googlade på Gottfrid Boon läste jag att han själv hade varit en mycket framgångsrik konsertpianist innan han ägnade sig helt åt undervisning och blev professor vid Musikaliska akademin. Jag upptäckte också att jag var i mycket gott sällskap. Både Hans Leygraf och Käbi Laretei och många andra berömdheter har varit hans elever. Själv var Boon elev till Arthur Schnabel, en på den tiden världsberömd konsertpianist.

Arthur Schnabel - bilden från nätet

Boon gav också ut en pianoskola som jag tyckte var förfärande tråkig och som jag som väl var hade sluppit att börja spela i.

När jag var sexton år tog andra intressen överhand och att öva skalor och sitta timmar vid pianor var det som jag var minst intresserad av. Så relationen med professor Boon tog slut av sig själv, kan man säga... Men den fina grund som Gottfrid Boon lade i mitt musicerande liv är jag honom evigt tacksam för.

Hej mitt vinterland...

Här kommer några vinterbilder eftersom jag inte vill vara sämre än mina bloggkompisar som nästan alla har visat eller visar snöbilder från när och fjärran. Jag tror i alla fall att vi nästan har mest snö av alla här i Mogata. Säg emot mig den som kan...

Min promenad i sex graders kyla och snålblåst börjar på vår lilla gata. (Bilderna går att klicka större).

Jag hann inte ens räfsa bort löven under äppelträden innan den första snön föll. En del sitter fortfarande kvar.

Jag behöver ingen gran hemma när jag har de här utanför knuten.

Nu förstår jag vad som menas med snötyngda granar...

Mitt speciella promenadträd som jag tror är en lind och som jag älskar att fota under alla årstider.

Där de stora grässtråna (någon som vet namnet?) sticker upp är det ett ganska djupt dike i vanliga fall.

Fingrarna börjar kännas lite stela eftersom jag måste ta av mig vantarna varje gång jag tar foton.

Hit, men inte längre. Nu börjar det bli rejält kallt...

Mogata kyrka skymtar bakom träden

Klockan är bara tre men solen håller på redan på att gå ner. Hem, ljuva hem och en kopp te...

Mina Damers Syföreningsboogie

Den underbare men tyvärr rätt bortglömde Ulf Peder Olrog har skrivit massor av roliga visor till härliga melodier. En av dessa är Syföreningsboogie, som Mina Damer framförde bland annat på Aktiva Seniorers Julfest i Norrköping igår. Vi hade i alla fall roligt, hoppas att någon mer hade det också...

Här är vår version av Syföreningsboogien.

Vill man höra hela texten sjungas och spelas av ett riktigt proffs, Charlie Norman, kan man gå in här och klicka. Det gick inte att visa videon i inlägget tyvärr.

Träff med Eleonora

Den här veckan hoppar jag över fredagstemat som Erica har hittat på, eftersom jag har varit borta från min dator från och med i onsdags tills idag, söndag. Visserligen åkte MM och jag hem från Stockholm igår, men lördagen tillbringade jag förutom bilresan i sängen, eftersom jag fått en släng av barnbarnens maginfluensa.

Sedan jag sovit från klockan fem på eftermiddagen till klockan sju på söndagsmorgonen, steg jag upp i morse, pigg som en mört. Tur var det eftersom jag och Mina Damer skulle underhålla på Aktiva Seniorers julfest efter lunch. Men det är inte det inlägget ska handla utan om min träff med bloggvännen Eleonora i fredags.

Eftersom jag var lite tidig på fredagsförmiddagen, kunde jag i lugn och ro titta på NK:s julskyltning, eftersom Eleonora och jag bestämt att vi skulle träffas vid gröna soffan innanför huvudingången på NK. Några fönster var praktfulla, andra lite sisådär, tyckte jag. Lite för plottrigt för min smak.

Fantasifullt fönster i NK:s julskyltning (bilderna går att klicka större)

Många barn hade vallfärdat till julskyltningen

Det blev ett kärt återseende och lite strosande runt på NK innan vi satte oss ner på ett av kaféerna där för att äta en himmelskt god räkmacka. Jag hittade en enkel, svart klänning, som jag varit på jakt efter i Norrköping utan resultat och som betingade ett överkomligt pris.

Eleonora i mitt bland alla kafégäster

Efter att vi ätit färdigt gick vi runt lite till och kikade in i alla dyra modehusshopparna och hamnade plötsligt i en liten utställning som hette Julens Kemi. Det såg inte så mycket ut som ämnet jag läste i skolan utan påminde väldigt mycket om vad man ska ha på julbordet – d.v.s. om man INTE är vegetarian. Fast det fanns ju bröd och gröt förstås…

Eleonora bredvid den söta bagarpojken - alla matvaror på bordet är fake

När vi var färdiga med NK, där vi tillbringat nästan två timmar och pratat utan uppehåll, hamnade vi i Kungsträdgården där det var julmarknad. Två kollegor spelade White Christmas så jag fick sjunga med en stund.

Julmarknad i Kungsträdgården

Två kollegor sjunger och spelar White Christmas

Sen tog vi bussen till Slussen, där Eleonora överlämnade min plastpåse med den nyköpta klänningen, som hon troget burit hela tiden sedan jag glömt den någonstans på NK…

Granmarknad vid Slussen

GRATTIS på födelsedagen!

Mirren fyra år

Grattis mitt hjärta på trettiotreårsdagen! Många kramar från din ömma moder!

En tant

Bilden från Gunilla Dahlgrens "Ingen ålder för en domkyrka". (Bilderna går att klicka större om man har svårt att läsa vad det står.)

Ett förslag på vår nygamla damkör var Kantanterna. Tyvärr var det redan upptaget av en damkör i Stockholmstrakten. Lika bra var det, för nu vet jag precis vad som menas med en tant och till dessa varelser räknas INTE jag eller Mina Damer i min kör!

Anledningen till att jag först nu fått reda på vad det egentligen innebär att vara en tant är att MM fick ordet som lösning på en fråga i sitt korsord. Vi var därför tvungna att slå upp ordet för att se om det möjligen hade någon annan betydelse än det vi kände till. Frågan i korsordet stämde inte alls med svaret tyckte vi.

Det fanns ingen annan betydelse än den gängse, så MM måste ha löst fel någonstans. Men nu vet vi i alla fall vad en tant är. Så här förklaras företeelsen i Norstedts Svenska Ordbok:

Det påminner mig om när Mirren som sextonåring jobbade på EU-fakta i Linköping på kvällarna med att telemarketinga om fördelarna med att vara med i EU. En gång frågade jag henne vem som var chef där.
- Jo, det är en tant, sa hon.
- Hur gammal är hon då? frågade jag.
- Hon är väl ungefär tjugofem år, sa Mirren.

Allting är relativt som bekant. Nu tar jag bloggpaus på några dagar för att hälsa på Mirrfamiljen uppe i Mälarhöjden. Och även träffa bloggvännen Eleonora, om inget oförutsett inträffar. Det ser jag fram emot!

Även denna bild är skapad av Gunilla Dahlgren