Vi som kan ro.

I serien detbliraldrigsommantänktsig kommer här ett spännande kapitel. Det hela började här.

Det är en fin layout som jag gärna ville göra min egen version av. Sandra sa nåt om att den ger en lugn känsla...och det vore gôtt tyckte jag. Så satte jag igång.

Efter tre minuter var pappret så blött av colorwash och MrHueys att det smulade sig och swoschcirkeln var...ingen cirkel. Min svarta akrylfärg ville inte rinna så jag spädde den med vatten och hällde på. Det gjorde ju inte pappret torrare direkt. Dessutom hade jag plötsligt en bakgrund där en stor svart blob försökte svälja jorden. En lugn känsla, hell yeah.

Där någonstans sa jag att jag skulle sluta och börja om på ny kula. Eller ny swoschcirkel. Och det är DÄR nånstans det blir suddigt. Eftersom jag nu är jag och jag uppenbarligen är lite dum i huvet tryckte jag fast ett foto i den svarta bloben. Sen hittade jag en grön överstrykningspenna. Och ett gäng stämplar. Och bling. För att ytterligare förvirra eventuella förföljare stämplade jag dit en psalmvers, täckte fotot med cracklelack och sprayade hela skiten med iridiscent mist och gick och la mig.

Imorse såg det ut såhär:

En lugn känsla. Huh! Good God. What is it good for?..

Worth waiting for, sa jag.

Jag har äntligen lyckats klämma dit en rubrik på en av layouterna som otåligt väntat in mig. Jag tror det funkar. Annars får jag la byta om ett tag. Stripen mitt över fejan är en såndär klippabortkant från ett papper. Man ska inte slänga saker man kanske kan ha nytta av nån gång. Flugan jämte texten är inte en medveten dekoration även om det i min värld kunde varit så. Nu var han dock bara en nyfiken gäst...

Ofta blir jag skrämmande medveten om att mitt yttre ger en bild av mig jag inte känner igen. Att det jag visar utåt bara är en mycket liten del av mig men ändå hela det människor tror mig vara. Ni kunde inte ha mer fel. Jag bär så mycket inuti som är värt att söka...

Just ja. Jag har liftat nån som jag inte vet vem det är. Men jag har en länk till layouten.

Gammal skåpscrap?

Jag glömmer ofta köpa viktiga men tråkiga saker när jag shoppar. Det gäller lika mycket vardagstrosor som disktrasor eller lim. Och plastfickor. I scrapväg kanske mest just det. Plastfickor. Ganska dyra saker som är absolut nödvändiga men som varken glittrar eller skriker glada färger. Därför har alla layouter jag gjort sedan en bra stund före sommaren samlats på hög i bokhyllan. Nu har jag äntligen (tack för hjälpen söta Erica) köpt mig en hög tråkig plast och när jag nu till slut plockat fram layoutbunten hittade jag ett helt gäng som jag TROR jag glömt att visa er. Har jag inte det ber jag om ursäkt för reprisen.

 

Det var helt omöjligt att fota den sista så texten blev läsbar med Bloggers nya bildvisning. Eftersom jag tycker texten är själva vitsen så: Än slank hon hit, hon var på precis rätt plats på jorden. Än slank hon dit, var psykologprogrammet verkligen rätt val? Diket eller Bohusleden?

Tack för titten. :-)

Ett stadigt grepp om stafettpinnen...

På våra halvårliga pysselträffar är liftsstafett ett återkommande moment. Återkommande för att det är så jävla roligt. Lite som viskleken fast i färg och form. I år fick jag äran att lifta en layout av Erica. Alltid lika spännande eftersom våra stilar skiljer sig åt något oerhört. Såhär vart det:

Om någon vill se layouten jag inspirerades av eller till och med följa hela liftförloppet kan du göra det här.

Ett andetag av energi.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva, bara att jag måste tacka för en fin helg. Precis som det alltid är med mina fina pysslingar. Kommer ni tillbaks nästa vecka?

Jag missade helt att vara med på flera av utmaningarna men gjorde å andra sidan ett par flera gånger. Scrappa någon annans bild, till exempel. Tack för att jag fick, Sandra och Stina.

Tuffa tankar och fula ord.

Jag är i många fall något av en terapiscrappare. Jag klipper och klistrar ur mig saker och försöker ofta skriva av mig lite ångest eller panik i ett layouthörn. Det lättar. Men så är det vissa saker som inte funkar, som jag inte kan få ner. Jag kan inte blogga dem, inte scrappa dem, jag är ingen dagboksperson, jag kan inte yppa dem för någon och jag kan knappt tänka dem utan att gråta eller vilja kräkas. Sån't som jag misstänker att vi kanske alla har gömt inuti och letar efter nånstans att göra av.

Jag VILL scrappa det, jag vill tro att trollen spricker i glansen av glittriga turkos thickers och att allt blir klarare i ljuset av glimmermist för att sedan tåla att visas upp. Fast det känns omöjligt fult.

Det ligger en sådan layout på mitt köksbord just nu men jag klarar inte att sätta dit titeln. Layouten är för vacker för att aldrig visas men med den titel som försöker skrika sig dit måste den för evigt bli gömd.

Och jag orkar inte ljuga igen.

Hurra, hurra, hurra!

Igår fyllde Elin trettio. Igen. Folk borde jämt fylla jämnt flera gånger. Särskilt om de har bra kalas. Det hade Elin. Heldagspysselkalas med fina flickor, god mat, vin, godis och en jävla massa sexsnack. Eller ja. Det senare var väl mest några av "oss"...men ändå. Nåväl.

På nästan tolv timmar lyckades jag åstadkomma hela tre layouter. Voila!

På mitt köksbord ligger ytterligare två layouter som byggt sig själva utan att veta vad de vill. Så snart de meddelat mig vad de vill säga ska jag peta dit varsina rubriker och fota. Jag är säker på att deras respektive meningar är briljanta. Worth waiting for...som man säger.

Sandra.

Kolla vad jag hittade :-D

Jag tror det kallas ketchupeffekten...

Först tittar jag på TV. Sen tycker jag synd om mig själv. Så hänger jag med min fina brorsdotter. Jag sitter och surar över uteblivna lekar med vänner och undergivna infall med andra. För syns skull läser jag nån käck statistikbok och sen känner jag mig ensam och overksam som fan. Och så sorterar jag mina skor. Jag glömmer bort hur det känns att leka.

Och sen kommer allt på en gång.

Det här trodde du heller aldrig Elin!

Jodåförfan. Det är en text av en nobelpristagare!

Det här trodde du aldrig Elin!

Jodåförfasen. Det är en Winnerbäcktext.

Slutligt positiv utvecklingskurva...

Ibland är det bara sådär att det verkligen inte vill sig. Man har en plan men den vill inte följas. Plötsligt vägrar verktygen göra det de bör och färgerna bestämmer sig för att inte matcha. Plötsligt blir cirkeln man ritar knögglig fast den ska vara mjuk. Plötsligt tar den röda tejpen för stort fokus och det man vill ska vara fängslande försvinner. Plötsligt blir texten något helt annat än det man egentligen ville.

Och sen, när man löst allt det där och jublande inser att man är SJUKT jävla nöjd med vad man åstadkommit. Då. DÅ sätter man ett svart tumavtryck nere i hörnet på sitt kritvita papper.

That's the way scrapbooking goes. Och då får man la lösa det också. På nåt sätt.

Miljöförstöring?

Det råder ju en viss oenighet om det där med arv och miljö. Särskilt i min kommande branch debatteras detta friskt. Vad är det som gör oss till dem vi är? Hur mycket kan skyllas våra föräldrar rent genetiskt och hur mycket är deras fel på annat sätt liksom...

I somras fick jag en brorsdotter. Turligt nog är hon det allra sötaste barn som fötts, något jag förutsätter har gått i arv då båda hennes föräldrar är sånnadär snygga människor. Redan från allra första början var hon enormt lik min lillebror, ända in på den snea näsväggen. (Det senare har lyckligtvis redan rättat till sig på den minsta av dem.) Det sägs ju att nyfödingar ska se ut som sina fäder så att de stackars mödrarna inte ska bli anklagade för...otukt eller vad det nu heter. Brevbärarsvärmerier.

Även hennes beteende kan liknas vid hennes fars. Hon somnar varsomhelst, närsomhelst. Hon kan mitt i en konversation glömma bort att hon talar med någon och få stirr på nåt helt annat. Hon blir förbaskat grinig när hon inte får mat i tid.

Och så är det det här med hennes favoritsysselsättning...

För att brorsan inte ska hamna i alltför dålig dager kanske det bör påpekas att TVprogrammet är valt av faster. Och att bilden inte utgör en vanlig syn i brorshemmet, även om det absolut är sanning att ungen älskar TV.