Solen brukade lysa in genom balkongen, genom fÃķnstret in i vardagsrummet och ÃĪndÃĨ in i min kropp och lÃĪmna solkatter, vÃĪrme och sommar efter sig. Det gÃķr ont i mig nu.
Allting bara flÃķdar ur mig - Jag bara flÃķdar ur mig. ÃndÃĨ verkar jag inte kunna sÃĪtta ord pÃĨ nÃĨnting av det. Vi kan bÃķrja sÃĨ hÃĪr; Jag ÃĪr enkel, enklare ÃĪn jag trott. Det ÃĪr fÃķrvirrande. Jag ÃĪr fÃķrvirrad i allt jag gÃķr, allt jag ÃĪr, allt som blir och inte blir. Allt jag aldrig fÃķrstod, som bara gick Ãķver och fÃķrsvann. Hur kan man kÃĪnna nÃĨgot som inte finns? Eller hur kan man bara plÃķtsligt sluta kÃĪnna nÃĨgot som finns? Jag funderar pÃĨ vad som egentligen ÃĪr det sanna altenativet, och kommer fram till en sak. Jag ÃĪr fÃķrvirrad. Och att det ÃĪr bland det bÃĪsta jag vet.