Kapitel 9

Söndag, 13 november 2011 Nadja

-Så bra att alla kunde komma idag eftersom det är Nadjas första träning och det är bra om hon får se vad ni andra har övat in, sa killen som nyss hade klivit in genom dörren.

-Vi ska också se till att gå igenom stegen med dig så att du kan grunderna till nästa pass, fortsatte han och tittade på mig för första gången.

Jag nickade bara som svar men han hade redan vänt sig om för att börja prata med några utav de andra dansarna.

Medan jag och Noel värmde upp började de andra gå igenom olika steg och rörelse som verkade en aning komplicerade. Noel sneglade på mig när jag såg bort mot de andra.

-Jag tror att du kommer att lära dig rätt snabbt, det ser ut som om du har det i dig, sa han och log snett mot mig.

-Jag hoppas det, sa jag och försökte att inte låta allt för osäker.

-Tack förresten, för att du tror på mig, mumlade jag tyst och log glatt mot honom.

Först fick jag bara sitta och se på samtidigt som de andra graciöst dansade framför mig. Jag förstod inte riktigt vitsen med det men efter ett tag tog Madam med mig till en annan del av den stora salen och började gå igenom allt så att jag visste vad skulle komma.

Det kändes riktigt bra faktiskt, vi gick snabbt igen om de steg jag redan kunde och jobbade lite längre med det jag inte kände till innan vi satte ihop allt till en helhet. Vi koncentrerade oss mest på den första akten och efter ett tag tyckte Madam att det var dags att kalla på Noel.

Han log när han kom gående mot oss, han strålade på sitt eget lilla vis. Inte alls så som Adrian brukade göra men han utstrålade någon slags värme. Gud vad jag saknade Adrian, jag hade inte tänkt på det förrän nu. Jag saknade honom så mycket så att det gjorde ont att tänka på det. Som tur var avbröts jag från mina tankar när hörde Noels lena röst.

-Vad var det jag sa? Jag visste att du skulle lära dig snabbt, hojtade han och gjorde några snabba piruetter innan han ställde sig framför mig och bugade. Sen tog han min hand och kysste den precis som i en utav scenerna.

Jag tittade förvånat på honom med stora ögon och kunde inte låta bli att le åt hans fåniga beteende. Madam harklade sig och jag drog generat åt mig min något skakande hand.

-Så jag ser att någon har övat i alla fall, sa hon sarkastiskt innan hon gick igenom hur vi skulle göra nu när vi var två som skulle dansa.

Som tur var så var Noel van och rörde sig lätt bredvid mig. Däremot gick det inte riktigt lika bra för mig som fortfarande kände mig en aning skakis efter hans beröring plus det faktum att jag inte var van vid att dansa med någon annan så tätt in på. Vi krockade någon gång men Noel bara skrattade bort det som om ingenting hade hänt, och så höll vi på tills träningen var slut. Madam tyckte bara att vi skulle köra ett pass idag så att jag kunde åka hem sen och gå igenom allt i lugn och ro tills imorgon då det var dags igen.

På tåget hem satt jag tänkte på Noel och hur graciöst han förde sig, jag hade kommit på mig själv flera gånger under träningen med att stå och stirra på honom och det såg nästan ut som om han svävade fram. Han var ett antal år äldre än jag, inte för att jag hade en aning om hur många men han var definitivt över tjugo så jag kunde inte förstå hur han kunde röra sig så, som att tyngdkraften inte tryckte ner honom mot marken som den gjorde med alla andra.

När jag sedan slumrade till med huvudet mot den kalla fönster rutan, kunde jag se hur han flög fram mot mig och tog min hand och gav den en kyss. Samma scen spelades upp om och om igen tills tåget saktade in och det var dags för mig att kliva av.

(Bilderna är tagna ifrå We heart it.)

OBS! Namnbyte! Jag har ändrat så att killen jag kallade Noa heter Noel. Hoppas detta inte ledde till någon större förvirring :)

Kapitel 8

Söndag, 13 november 2011 Nadja
Det dröjde inte länge innan det var dags för den första träningen. Jag var inte van vid att träna på söndagar, det brukade vara min lediga dag men eftersom det var drygt en månad kvar tills premiären behövde jag träna stenhårt.
Madam hade till och med skickat med ett papper hem som mina föräldrar behövde skriva under så att jag kunde ta ledigt från skolan tills alla föreställningar var över. Mamma hade varit jätte stolt över att jag skulle få dansa på en sådan stor scen men hon var inte helt nöjd med tanken på att jag skulle vara borta från skolan i en hel månad. Men tillslut skrev både hon och pappa under med kravet att lärarna skulle skicka med mig uppgifter att göra mellan passen. Jag hade bara varit på den nya skolan i några enstaka dagar och skulle redan ta ledigt, man skulle väl kunna säga att jag försvann lika fort som jag kom.

Jag måste säga att jag var rätt nervös när jag gick till träningen. Dels för att alla andra kanske skulle vara mycket bättre än mig men också för att jag skulle göra bort mig. Jag hade ju trots allt inte tränat ett dugg på de där stegen medan de andra hade börjat träna för ett år sedan.

Gatan var öde, inte en människa syntes till. I husen runtomkring låg en massa industrier, alla som jobbade där låg antagligen fortfarande i sängen och njöt utav en jobbfri dag.
Jag öppnade dörren till dansskolan, som låg i ett gammalt slitet tegelhus. Tjejen i receptionen hälsade glatt på mig samtidigt som hon pratade i en telefon som hon höll fast mellan huvudet och axeln så att hon kunde anteckna. Jag kände igen henne, hon brukade jobba där ibland för att få in lite extra pengar.
Sedan fortsatte jag upp för trappan, det gick inte särskilt snabbt eftersom jag drog fötterna efter mig. Trappstegen knarrade och längre ner i trappan hörde jag hur någon började småspringa uppåt, det tog inte lång tid innan personen kom ikapp mig. Personen flåsade ansträngt när vi tillslut nådde toppen av trappan och jag vände mig om för att se vem det var.
En kille med brunt rufsigt hår stod framför mig. Han drog handen genom håret i ett försök att få någorlunda styr på det men det gjorde ingen vidare skillnad. Hans rådjursbruna ögon glittrade när han sträckte fram handen för att hälsa.
-Noel, sa han kort men med mina öron lät det mer som om han nyss hade sjungit världens vackraste låt.
Jag var helt stum när han fortsatte med sin sammets lena röst.
-Jag antar att det är du som är den nya Clara?
Som tur var fick jag bukt på mina läppar och lyckades röra dem så pass att det kom ut något som liknade ord.
-Då gissade du rätt, men jag skulle föredra att bli kallad Nadja, sa jag och smålog över hur fånigt jag betedde mig.
-Okej, det ska bli, skrattade han glatt och höll upp dörren till danssalen för mig.
Jag tackade artigt och såg in på fem stretchande dansare som alla tittade nyfiket på mig. Noel trängde sig för bi mig och fångade allas uppmärksamhet genom att klappa med händerna som någon slags lärare som ville få ordning på sin stökiga klass.
-Detta är vår nya Clara, men kalla henne Nadja, sa han uppfordrande och blinkade mot mig.

Alla kom fram och presenterade sig och berättade vilka roller de hade. Det visade sig att alla hade någon utav de ”viktigare” rollerna.
Lite senare öppnades dörren på nytt och alla vände sig mot den när Madam och en yngre kille klev in i rummet.

Bilderna är tagna ifrån we heart it.

Kapitel 7

Fredag, 11 november 2011 Nadja
Madam tittade noga på mig, följde varenda liten rörelse jag gjorde. Koncentrationen var total och i den stunden hade nog i stort sett vad som helst kunnat hända utan att jag la märket till det. Jag såg framför mig hur världen rasade samman som den gör i vissa filmer, hur marken försvann under mina dansande fötter och jag kunde inte låta bli att småle åt min vilda fantasi. Samtidigt stannade musiken upp och Madam tittade strängt på mig och korrigerade någon detalj i ett steg jag hade gjort fel när min hjärna hade försvunnit in i andra tankar. Sen startade musiken igen och jag var extra noga med att sträcka på både ben och armar så att de kom i rätt position.

När den sista tonen tonade ut gjorde Madam en gest som betydde att det var dags för vattenpaus. Jag gick mot väskan och rotade runt ett tag innan jag fann vattenflaskan som tydligen hade läckt och blött ner några papper vi fått i läxa.

-Fan, vad ska jag göra nu då, tänkte jag för mig själv och svor en lång ramsa för mig själv.
Det var i stunder som den här jag önskade att jag gick i min gamla klass, så att jag snabbt kunde springa hem till Adrian efter träningen och kopiera han papper.

Madam kom fram till mig och räckte mig ett papper, hon lät mig läsa igenom det innan hon sa något.

Det handlade om en balettföreställning, eller rättare sagt Nötknäpparen som skulle äga rum på Lincoln Center, några dagar innan julafton.
-Det kommer krävas mycket utav dig, men jag och koreografen har beslutat att vi vill att du ska dansa som Clara.
Hennes röst var bestämd och jag förstod att jag inte hade något val. Inte för att jag inte ville, det var en stor ära men det skulle krävas så oerhört mycket och jag visste inte ens om jag var hälften så bra som man borde vara för att få dansa på den scenen. Plus det faktum att det bara var en dryg månad kvar till premiär, hur skulle jag hinna lära mig alla stegen?
Hon studerade mig med en blick som fick mig att tro att hon kunde läsa mina tankar.
-Det här är en stor chans för dig, och du kommer att få turen att dansa med väldigt duktiga dansare. Jag är säker på att du kommer att gilla Noel som dansar rollen som nötknäpparen. Förresten bad han mig att hälsa att han såg fram emot att få dansa med dig , sa hon och tittade uppfordrande på mig.
-Okej, jag gör det, sa jag och sprack upp i ett leende, jag kunde inte fatta att jag skulle dansa på en utav New Yorks största scener. Allt jag ville göra vad att hoppa runt och skrika så glad var jag men jag var tvungen att behärska mig annars kanske Madam skulle tro att jag inte var redo för det än.
Madam log nöjt fast hon försökte att dölja det, men under hennes svala fasad lyste hennes ögon ikapp med solen.

-Men varför fick jag inte förfrågan tidigare, detta är ju något som kräver flera månader utav träning? undrade jag en smula nyfiket.

-Tjejen som hade rollen innan dig råkade ut för en skada i foten under en träning och i bästa fall dröjer det inte mer en ett år innan hon är tillbaka men vi vet inte säkert. I värsta fall betyder denna skadan slutet på hennes karriär, svarade hon sorgset och mötte min blick.
Detta påminde mig återigen om hur fort det kan gå när man mister sin chans, det behöver inte ta mer än en millisekund också är den som bortblåst.

Lite senare studsade jag ner för trapporna i det gamla huset som dansskolan låg i, jag sprang ut på gatan och höll nästan på att halka på en isfläck. Jag kunde inte låta bli att skratta, hade turen vänt? Gick det här vägen så skulle jag ha en mycket större chans att komma in på Juilliard senare. Jag gav ifrån mig ett lyckovrål och folket på gatan måste trott att jag var tokig som jag höll på men jag bestämde mig för att inte bry mig.

(Bilderna är tagna ifrån We heart it.)

Kapitel 6

Fredag, 11 november 2011 Nadja
Jag satt på tåget mot Manhattan för andra gången idag. Landskapet utanför fönstret flög förbi. Stora fält byttes ut mot mindre städer som var några utav förorterna till New York. Det kändes konstigt att se sin före detta hemstad genom fönstret på ett tåg och veta att man inte var på väg hem utan bara skulle dit för att träna.

Den första skoldagen hade väl varit okej. Jag hade mest hållit mig för mig själv, det kändes som att jag inte hade tid med att skaffa några nya vänner. Jag skulle ha fullt upp med att träffa Adrian så fort jag fick någon minut över och det hörde inte till vanligheterna.

Lektionerna hade flutit på och jag hängde med på vad lärarna sa. Det var inte så mycket som var nytt, utan de verkade jobba med samma saker som min tidigare klass hade gjort.
Men jag måste säga att det kändes väldigt jobbigt när engelskläraren bad mig gå fram till tavla och berätta lite om mig själv. Det hade varit knäpptyst i rummet när jag reste mig upp och stolen gav ifrån sig ett tjut. Ljudet hade gett mig rysningar, det var som taget ur en skräckfilm. Men sen blev det lika tyst igen och jag hörde mina hjärtslag allt högre och pulsen ökade när jag gick fram mellan bänkraderna.
Jag hade försökt att låta normalt och inte svaja med rösten eller något annat knäppt, men det är nog något av det svåraste som finns när man pratar inför människor man inte känner och inte har en aning om vad man ska säga. Tillslut hade läraren fått ställa några frågor om mig som jag snabbt svarade på så att jag kunde gå och sätta mig igen så fort som möjligt.

När jag satt där på tåget kändes det som om tiden bara flöt förbi. Jag kunde inte greppa den, det var som om den silades genom mina fingrar gång på gång och rann vidare precis som vattnet i en bäck. Veckorna gick men snön fortsatte att falla och julen närmade sig. Folk hängde upp adventsstjärnor och vart man än vilade blicken såg man blinkande lampor.

(Bilderna är tagna ifrån We heart it.)

 

Jag är jätte ledsen för att jag inte hinner med att skriva så mycket nu, så därför blir detta ett kort och en aningen tråkigt kapitel. Men min tanke är att det ska hjälpa mig att komma vidare med novellen och inte fortsätta ha skrivkamp som jag verkar ha hamnat i nu. Jag hoppas att det löser sig snart och att jag har lite idéer när jag så småningom börjar på nästa kapitel.

Ett stort tack till alla er som komenterar, det värmer verkligen och man blir så grymt taggad till att fortsätta! :)

Kapitel 5

Onsdag, 9 november 2011 Nadja
Träningen hade gått bra, men Madam blev helt klart inte glad när hon fick höra nyheten om flytten. Men vi bestämde att jag skulle fortsätta träna för henne och att vi skulle ändra träningstiderna så att jag hann träna innan och efter skolan trots att jag bodde i Queens. Det skulle innebära en del åkandes fram och tillbaka men det var det värt.

Lite senare på kvällen satt jag vid familjen Thomsons matbord. Det var fint dukat med kristallglas och linneservetter och en ljuvlig doft letade sig ut ifrån köket där Adrians mamma, Anna höll på att fixa det sista med maten.
Adrian diskuterade vilt med sin pappa, som satt vid kortsidan av bordet, båda gestikulerade med armarna och Adrian höll på att välta ner ljusstakarna som stod mittemellan oss om och om igen. Hans två yngre systrar Sara och Sally, som var tvillingar, hoppade upp och ner på sina stolar och frågade var och varannan minut om inte maten var klar snart. De var bara något år äldre än Tim och deras tålamod var inte på topp. Så jag måste säga att jag drog en lättnadens suck när Anna slutligen kom in i rummet bärande på ett fat med rykande kyckling i ena handen och en stor skål med sallad i den andra. Vem vet vad detta annars hade kunnat sluta, en brand och två skrikande barn?
-Lite väl dramatiskt, kanske, tänkte jag och log för mig själv.

Rummet sprudlade av glädje och det pågick hela tiden ett samtal som när som helst kunde byta riktning. Och var och varannan minut hördes antingen Annas eller Adrians bubblande varma skratt som fyllde upp rummet och överröstade allt och alla. Ingen kunde skratta som dem, de hade nog världens härligaste och ärligaste skratt.
Jag var inte van vid en sådan atmosfär. Nuförtiden var det mest tyst runt vårat matbord och alla verkade koncentrera sig på sin mat som om det vore ett svårt högskoleprov. Ibland vågade sig någon på ett skämt och alla skrattade lättat med, men sen kom tystnaden krypande igen och satte som munkavlar på alla runt bordet. Det var som att befinna sig i en isoleringscell och det var skönt att få komma hemifrån och träffa några som kom ihåg hur man gör när man pratar.

Efter den goda maten så fick vi lov att gå från bordet och jag och Adrian smög in på hans rum. Jag slog mig ner på bänken i burspråket och tittade frånvarande ut igenom fönsterna. Snön yrde runt där utanför som om någon skakat en snöglob.

Adrian slängde sig på sängen och iakttog mig när jag öppnade ett fönster och stack ut handen för att fånga några snöflingor.
Kylan slog emot mig och fortsatte in i rummet, och snart så huttrade jag rejält. Jag sträckte mig efter en burk med såpbubblor, som stod på en byrå jämte mig, troligtvis hade Sara eller Sally ställt den där för länge sedan när vädret fortfarande var fint och glömt bort den. Adrian var inte den som städade sitt rum varje vecka och hade ingen vidare koll på vad som egentligen fanns där inne, så det förvånade mig inte att han inte hade lagt märkte till den tidigare.
Jag sträckte mig ut genom fönstret och snart så blandades snöflingorna med bubblor i olika färger. Det flög vidare ut i mörkret och det tog inte lång tid innan de försvann. Men jag hoppades att någon annan hann se dem innan de sprack. Kanske skulle de precis som jag fyllas av glada sommarminnen som påminde dem om en lyckligare tid.

En bubbla sprack framför näsan på mig, den fick mig att tänka på mitt liv. Jag hade liksom levt i min lilla bubbla och hållit på med det jag älskade, inte hade jag haft en tanke på att allting kunde förändras. Också rätt var det var så sprack bubblan och jag blev tvungen att möta verkligheten. Men det var väl en av de saker som ingick på vägen mot att bli vuxen, eller?

-Kan en såpbubbla frysa till is? frågade jag ut i tomma intet, jag hade nästan glömt bort att Adrian satt på sängen.
-Jag vet inte, har aldrig tänkt på det förut, svarade han efter en stunds betänketid.
Jag hade gåshud över hela kroppen och jag såg det som ett täcken på att det var dags att stänga fönstret.
När jag vände mig mot Adrian såg han fundersam ut. Jag gick bort till honom och satte mig jämte honom. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och följde hans blick, han verkade titta ut genom fönstret.
-Vad tänker du på? undrade jag.
-På din fråga om såpbubblorna antar jag, sa han tyst.
-Fast egentligen funderar jag mest på vad jag ska göra när inte du bor här längre.
-Du klara dig, och vi kommer ju att kunna ses när jag inte tränar eller är i skolan, sa jag för att muntra upp honom lite.
-Jag ska ju trots allt fortsätta att träna för Madam Lemoine.

Han kramade om mig innan vi sa hejdå, jag drog in hans doft och försökte att komma ihåg hur det kändes när han omfamnade mig. Jag visste ju att vi skulle ses, men det skulle ändå inte bli samma sak när jag började på en ny skola. Vi stod så en lång lång stund, tätt ihop pressade, innan han tillslut släppte mig. Jag visste att det var nu jag borde gå och säga hejdå. Men allt jag ville göra var att vara kvar där i hans famn, intrasslad i hans armar.

-Skärp dig, han är bara en vän, tänkte jag innan jag gick mot dörren och vände mig om för ett sista ord.
-Hejdå.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 4

Onsdag, 9 november 2011 Nadja
Det gjorde ont att veta att jag var tvungen att släcka det där vackra leendet. Jag hade ju haft några dagar på mig att lista ut hur jag skulle säga det, men min hjärna var lika tom som ett blankt papper. Men jag var tvungen att säga det så jag samlade allt mod jag hade.
-Adrian, började jag och försökte vinna lite tid.
-Mm, hummade han och mötte min oroliga blick.
-Jag ska flytta, sa jag tyst men tillräckligt högt så att han skulle höra det, vilket han naturligtvis gjorde.
Han tvärstannade och jag var rädd för att vända mig om och se han reaktion. Blicken var tom och hans ansiktsuttryck var en aning plågat.
-Varför? var det enda han fick fram.
Jag var tyst en stund innan jag svarade trots att jag visste precis vad svaret var. Ändå kändes det som att jag var tvungen att pressa fram orden.
-Pappa har blivit avsagd och vi har inte råd att bo kvar, sa jag mekaniskt.

Lite senare satt vi i klassrummet och hade matte, vår lärare höll på att gå igenom något tal på tavlan men jag hade inte hängt med ett dugg. Talet som stod där verkade helt obegripligt. Adrian som satt jämte mig verkade inte heller lyssna utan satt och skrev något i sitt block. Han hade inte sagt ett ord sen jag berättade om flytten och han såg rätt deppig ut.
Efter en stund sa vår lärare att vi kunde ta fram våra böcker och börja jobba men det rutiga pappret framför mig var tomt. Så kände jag hur något stötte till min arm och när jag inte brydde mig så petade någon på mig med en penna. När jag vände mig mot Adrian så pekade han på fyra ord han hade klottrat ner i sitt häfte.
”Vart ska ni flytta?”
Jag skyndade mig att svara. Och jag såg hur han sken upp när han läste Queens. Så skrev han ett nytt meddelande och jag väntade spänt.
”Det var ju inte så långt, trodde att jag aldrig skulle få se dig igen. Puhh!”
Han log lättat mot mig när jag tittade på honom och jag kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Tänk att han hade deppat ihop så bara på grund utav mig och sen blivit så glad när han hade insett att jag bara skulle till Queens.
Jag försökte att intala mig själv att det var fel att vara kär i sin bästa kompis. Men som vanligt tycktes inte mitt hjärta höra på.

Efter skolan gick jag sakta hemåt. Snön föll tätare nu och flingorna var större, perfekt för snöbollskrig. Och mer hann jag inte tänka innan jag kände hur något kallt träffade mig i nacken. Snön smälte snabbt och iskallt vatten rann längs med min ryggrad.

-Va fan! tjöt jag och snodde runt så fort så att jag nästan ramlade för att se vem som kastat på mig.
Några meter längre bort stod Adrian och skrattade så mycket att benen vek sig och han la sig i en utav snödrivorna. Jag sprang fram till honom och satte mig över honom och höll fast hans handleder.
-Varför gjorde du så? frågade jag och tittade anklagade på honom.
-Jag ville prata med dig, så jag ropade men du var inne i din egna lilla värld. Och då tyckte jag att en snöboll var effektivare än att skrika sig hes till ingen nytta, förklarade han.
Jag gav honom en sur blick innan jag släppte honom och jag kände hur andra tittade på oss. Och precis när han trodde att faran var över så sträckte jag mig efter en hand full snö och tryckte det i ansiktet på honom.
-Det där var inte rättvist, muttrade han surt samtidigt som han borstade av sig snön.
-Det var det visst! Men vad var det du ville säga? undrade jag och log nöjt mot honom.
-Jo, jag undrade om du ville komma hem till oss på middag, efter att du har tränat? frågade han osäkert.
Han hade full koll på mina träningstider och han respekterade dem alltid, han förstod att jag inte kunde skippa en träning hur som helst. Det krävdes att jag var svårt sjuk eller döende för att Madam skulle gå med på det.
-Visst, sa jag och kände hur mina mungipor drogs uppåt.
Det var så gulligt att han fortfarande var osäker när han bjöd hem mig på middag, trots att vi känt varandra i en evighet.
-Det var mammas idé, nu när du ska flytta och så, förklarade han.
-Jag tror att hon skulle laga kyckling.
-Det blir toppen, skrattade jag och kramade om honom innan vi fortsatte hemåt, han med sin ena arm runt mina axlar och jag med min arm runt hans midja.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 3

Onsdag, 9 november 2011 Nadja
Redan morgonen efter hade mamma börjat packa och vår lägenhet blev snabbt fylld med halv fulla flyttkartonger. Och samma helg åkte mina föräldrar för att kolla på vårt blivande hem. De fastnade för ett lite hus i förorten Queens.
-Det blir väl mysigt att bo i hus och att ha vår egna lilla trädgård, hade mamma sagt för att få mig och min lillebror Tim att ändra vår negativa inställning till flytten.
-Vi kan ju bygga en trädkoja och skaffa en gunga, hade pappa mutat Tim med och boxat honom lekfullt på armen.
Och då hade det inte tagit lång tid innan jag hade mist den sista personen som ingick i ”pakten” som var emot flytten. Tre mot en, eller vad är det man brukar säga?

-Och nu slipper ni ju att dela rum, blir inte det skönt?! Det är ju det du har tjatat om Nadja, hade han sagt och tittat på mig som att det erbjudandet skulle få mig att ändra mig lika lätt som Tim hade gjort för trädkojan.
Knappast, så lättlurad var jag inte. Inte när min framtid stod på spel.
Fast egentligen ville ingen av dem flytta, vi hade ju haft det så bra som det var. Varför skulle allt behöva ändras då?
Jag visste hur svårt det var för mamma. Hon hade bott på Manhattan sen hon var liten och hon skulle ha gjort allt för att få bo kvar, om det bara fanns något hon kunde göra, men det här var något inte ens hon kunde råda över.

Så idag var den näst sista dagen på min nuvarande skola. Jag ville inte tänka så men det gick inte att sluta, det var som ett mörkt moln på min ljusblå himmel.
Det som var svårast att släppa var att jag var tvungen att säga hejdå till Adrian, min bästa killkompis. I och för sig var han väl min bästa kompis överhuvudtaget, och en av de få jag faktiskt träffade efter skolan när jag inte hade träning eller pluggade.

Jag sprang ner för trapporna men saktade in och övergick till att gå när jag nådde gatan. Det kom vit rök ur munnen när jag andades och kylan kom emot mig som en vägg. Varför skulle det behöva vara så här herrans kallt?!

Jag fortsatte nerför gatan och drog på mig min nya mössa, det var årets modell. Farmor stickade en ny varje år efter mina önskemål, men satte alltid sin egen prägel på den. Det hade blivit en liten tradition, som en förtidig julklapp. Själv bodde hon söder ut och hon klagade alltid på att hon inte hade någon användning för det hon stickade, det var alltid för varmt. Så hon brukade passa på att skicka stora paket med stickade tröjor, koftor, vantar, halsdukar och mina årliga mössor så fort väderleksrapporten visade under 10 grader.
Detta året var mössan randig i olika färger och den passade perfekt till min jadegröna kappa som jag köpt några veckor tidigare.

Jag huttrade och jag hade ingen känsel i tårna när jag väl kom fram till lyckstolpen där jag och Adrian brukade mötas på vägen till skolan. Han hade inte kommit än så jag lutade mig emot stolpen och såg mig omkring.

Sakta singlade en ensam lite snöflinga ner och landade på min näsa. Det tog inte lång tid innan den smälte och blev till en liten vattendroppe som föll ner mot marken.
Folk körde sakta förbi, rädda att halka fast man hade både sandat och saltat. Några våghalsiga killar turades om att ta fart så att de gled på den hala isen nerför backen. De skrattade och tjoade innan de tillslut hamnade i en stor hög på marken längre ner på gatan.
Rätt var det var kände jag ett par iskalla händer som täckte mina ögon. Det blev svart och jag kunde inte se något. Jag försökte skaka av mig dem men det var omöjligt.
-Gissa vem det är! skrattade lustigkurren som smugit upp bakom mig, jag fattade inte hur jag hade kunnat missa honom.
Jag visste redan vem det var, det var ingen svår match att gissa vem som hade ett sådant härligt och bubblande skratt.
Adrian! nästan skrek jag.
I vanliga fall hade jag kanske skojat med honom och låtsats som om jag inte visste vem det var, men hans iskalla händer kylde ner hela mig och släppte han mig inte nu skulle jag förmodligen frysa ihjäl. Han lossade sitt grepp och när jag vände mig om stod han där och log busigt emot mig. Hans klarblå ögon tindrade och om jag bara försökte skulle jag nog kunnat räkna varenda tand i hans mun. Hela han sken som om han var självaste solen och det var han kanske också, han var min sol.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

Kapitel 2

Fredag, 4 november 2011 Nadja
Det var kyligt ute när jag skyndade mig hem från träningen. Danssalen låg bara några kvarter ifrån lägenheten som jag och min familj bodde i men den ruggiga kylan hann ändå krypa in under jackan. Men jag skuttade glatt hem på New Yorks snöklädda gator, nöjd med dagens resultat. Vintern hade kommit tidigt i år vilket retade mig, jag avskydde kyla, fast ikväll var jag för glad för att bry mig.
Jag tog hissen upp till vår våning och hälsade glatt på den gamla tanten med svart färgat hår och piercing i tungan som bor mitt emot oss. Hon verkade alltid ta fel när det gällde modet, förra veckan kom hon i storblommig blus och utsvängda byxor, stackarn. Någon gång hade jag funderat på om jag inte skulle skicka in en utav mammas modetidningar i hennes brevinkast, men det hade aldrig blivit av. Och det hade kanske hade varit lite väl elakt.

Jag öppnade dörren till vår lägenhet och tog av mig ytterkläderna innan jag kilade vidare till köket för att se om maten var färdig, jag var alltid vrålhungrig efter ett träningspass.

-Hej! tjoade jag glatt men tystnade snabbt när jag kände av den sorgsna stämningen i rummet. Pappa satt vid köksbordet med huvudet i händerna, antagligen för att dölja att han grät. Mamma stod vid fönstret och såg frånvarande ut, sakta ringlade en tår ner för hennes kind som sedan landa på golvet och bildade en blöt fläck. Stämningen skrämde mig, vad hade hänt? Hade någon dött?
Min lillebror på sex år satt uppflugen på en stol och lutade sig emot väggen. Han såg livrädd ut, tydligen var inte han heller van vid att se mamma och pappa så ledsna. Jag gick fram till honom och lyfte upp honom, gav honom en bamsekram innan jag satte ner honom i mitt knä. Mamma och pappa rörde inte en min.
-Vad har hänt? frågade jag förvirrat.
De fortsatte att vara tysta, men sedan hörde jag hur mamma suckade tungt innan hon började.
-Er pappa har som så många andra mist jobbet. Företaget hade inte har råd att betala ut lön till alla så det är många som har avskedats. Så nu har vi inte längre råd med den här lägenheten och vi blir tvungna att flytta så snart som möjligt, snyftade hon.

Alla tre tittade chokat upp när pappa reste sig från bordet och smällde näven i väggen innan han fortsatte in i deras sovrum och smällde igen dörren med en hög smäll. Då började min lillebror stor- tjuta och jag försökte trösta honom, vilket var näst intill omöjligt.
-Allt kommer att bli bra, viskade jag och strök med handen över hans mörka lockiga hår.
Just då visste jag inte ens om jag trodde på det själv, jag hade insett att jag kanske aldrig skulle nå min dröm.

(Bilderna är tagna ifrån we heart it.)

_________________________________________________________________________________________________
Som ni kanske har märkt har jag börjat på en ny novell nu. Jag har redan gjort en kortare variant men jag tänkte göra en längre att lägga upp här på bloggen så att ni får lite mer att läsa än bara två och en halv sida. Som ni ser blir kanske inte alla kapitel så långa men då blir det lättare för mig att blogga oftare så jag hoppas ni inte har något emot det. Hoppas ni gillar den och kommentera gärna!