2020, det låter som ett praktiskt årtal och nu gör jag come back på denna blogg, som heter Bengt Bergs blogg. De gamla kinesiska skrivtecknen här till vänster betyder just detta mitt 9 bokstäver långa namn.
Jag vill önska er och mig själv god fortsättning på det nyss påbörjade decenniet och om makterna så önskar skall jag försöka hålla liv i denna skrivstuga!

Nytt är året (2016)

Nytt är året,

ännu inte en dag gammalt

och ändå vet vi

att det bara är en fortsättning,

att solen kommer att gå upp

att solen kommer att gå ner

och en och annan nymåne

Vi vet att våra önskningar

är som maskrosfjun

Vi blåser dem

i goda tankar

ut över världen,

vi andas och tänker,

vi leker vuxna

men vi borde vara barn på nytt

Mörkret tätnar,

inte ens solen hjälper

Dagarna som möter oss

är fyllda av en stilla längtan

Den heter medmänsklighet

och är inte googlebar

Medmänsklighet

är inte till salu och

den kan inte köpas på Blocket

Men den finns i din tomma hand

om du öppnar och ser

Vi måste lära oss av katten:

Detta att se i mörker

i och genom mörkret

Bara så kan vi möta

de kommande dagarna

Bara så kan vi möta varandra

Bara så kan vi lyssna

till alla de språk

som vi inte förstår

Låt oss börja med vinden!

            (31/12 2015)

Frukost med Nobelprisguldkant

Morgonen efter det värmländska lussefirandet i spegelsalen på Grand Hotel är det dags att hacka huvudet av frukostägget. Det känns lite overkligt att sitta där och avnjuta svart kaffe och samtidigt blicka ut i decemberdiset – mot Strömmen, slottet, riksdagshuset. Under fyra års tid var denna vackra del av Stockholm min veckovisa vistelseort, men det känns redan så avlägset.

Ännu har jag inte upptäckt att årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, tillsammans med sina vänner från Göteborg, översättarna Kajsa Lindsten Öberg och Johan Öberg är sysselsatta med samma sak: frukost. Ersatz, det utmärkta förlaget, har gett ut böckerna på svenska och vi har med ett par av dem som reselektyr.

På baksidan av Kriget har inget kvinnligt ansikte står det i stora guldbokstäver:

"DET FINNS BARA
EN ENDA UTVÄG:
ATT BÖRJA ÄLSKA
MÄNNISKORNA.
ATT FÖRSTÅ DEM 
MED KÄRLEKENS 
HJÄLP."

Svetlana tycks vara helt befriad från fåfänga eller världsligt högmod. Glad är hon förstås och hon ställer intresserade frågor om Värmland, vad folk arbetar med i min hemby och hur många som bor där. Framför sig har hon och hennes översättare en intensiv vecka och bakom sig har hon ett helt liv av dramatiska händelser och dessa böcker som rymmer så många röster, som har plats för alla dessa annars bortglömda människor, allt lidande och denna märkliga förmåga att leva vidare, trots allt –

"Jag är en själens historiker", har hon sagt och:
"Evighetens skälvning – den som ständigt finns i en människa."

Återstår bara att gratulera en gång till och hälsa Välkommen till Värmland!

Värmländska Sällskapets lussebal på Grand Hotel

En vecka i förväg firar Wermländska Sällskapet i Stockholm sin traditionella lussebal på Grand Hotel, ett i Stockholm centralt beläget ställe som man gående passerat en och annan gång. Jo, en gång var jag innanför dörrarna och det var när Dalai Lama gästade stan och Elisabeth Härenstam och jag hade fått audiens i anledning av hennes barnbok En enda rödklädd unge, med förord av Dalai Lama. Men annars har man inte haft plånbok eller anledning att stövla in. Men nu, 5 december, skulle Gun-Britt och jag få våra medaljer som årets värmlänningar och därför. Ett pling i mobilen på morgonen fick os att ta bilen tvärs över landet, eftersom alla tåg var inställda. Stormen ... ja, ni vet.






















Kalaset ägde rum i spegelsalen på Grand, där vår landsmaninna Selma Lagerlöf mottagit Nobelpriset i litteratur 1909, tolv år innan hon och landets kvinnor fick sin rösträtt. Mycket folk var det, högtidsklädda och värmländska, ingifta eller så, men värmländska. Och sjöngs gjordes det, god mat på fina fat, glasstårta med sprakande tomtebloss, tal av en från Uppsala inkallad inspektor Burman och så medaljutdelning. Björn Sandborgh höll ett vackert tal och sällskapets ordförande Nils Gunnar Billinger gav oss diplom och medaljer. Applåder följde och en tår i ögonvrån.

Hur det känns att vara årets värmlänning? Bortsett från den flådiga miljön, slipsen och nyputsade skor kände s det som vanligt. Det har ju blivit en vana detta med att vara värmlänning i allmänhet, nordvärmlänning i synnerhet och framför allt en av alla oss som bor i den här världen, inom och utanför Värmland.

STORT TACK för priset, vi känner oss mycket hedrade och väldigt värmländska! Ett rejält tack också till Hans A. Olofsson som förutom att vara klubbmästare också telefonledes guidade oss in i staden och såg till att vi fick en alldeles egen P-plats. Det är sånt som behövs en dag som denna.

Greider till Heidruns Bok & Bildcafé

Litterära onsdagskvällar på Heidruns i höst!

Heidruns Bok & Bildcafé

Onsdag 25/11

 kl. 19.00

GÖRAN GREIDER

berättar om Joe Hill

Kaffeservering

Boksignering

Entré 120 kr

Medl. HV 100 kr

Biljettbokning: 0560 42126, info@heidruns.se

Städerna som minns Joe Hill

En svensk-amerikansk historia

En novembergryning 1915 avrättades Joe Hill för ett dubbel- mord i mormonstaden Salt Lake City. När han begravdes tågade tiotusentals människor på gatorna för att hylla hans minne och sjunga hans sånger. Radikala människor i USA 

och över hela världen hade försökt stoppa avrättningen, men också presidenten och den svenska regeringen. Men vem var han? 

   Göran Greider följer honom tätt i spåren, från den Joel Emanuel Hägglund som föddes i Gävle i en starkt religiös familj och emigrerade till USA 1902, till den Joe Hill som bara tio år senare var en känd sångförfattare och svartlistad fackföreningsaktivist i ett Amerika där bolag och myndigheter ofta förföljde fackligt aktiva. 

   Få svenskar har satt ett så starkt spår i amerikansk historia, litteratur och folkmusik. Hans dubbla identitet som svensk immigrant och amerikansk migrantarbetare speglar också konflikter i vår egen samtid. Greider besöker de amerikanska städer – Chicago, San Pedro, Salt Lake – som ännu minns honom, och spekulerar kring en ny, överraskande teori om varför Joe Hill vägrade berätta vad han gjorde den kväll de mord ägde rum som han skulle dömas skyldig till. 

Ljus ...

Och vid nästa dags början

– ljus till oss alla!

Hösten är inte bara

sorg och saknad,

också det, men inte bara.

Vi bär inom oss ett frö,

ett frö som söker ljuset för att växa,

som behöver jorden för att gro,

som vi gemensamt kan vårda

precis som vårens knoppar

förbereder sig i november

för att slå ut i april.

Mera ljus nu

när kvällarna mörknar,

mera värme mellan varandra

när kylan tilltar,

samtal i stället för tystnad

och kärlek i stället för hat.

         (23/10 2015)