Naturligtvis hade landets president Alexander Stubb med sig en svängig oneliner då han i januari öppnade Uleåborgs festår.
”Oulu, even cooler than you think” (ungefär; Uleåborg, ännu coolare än du kan föreställa dig).
Det var folkfest och härligt väder, och de stora tidiga satsningarna på samisk kultur lockade storpublik. Den samiska konstens storutställning i Uleåborgs konstmuseum nådde alla tiders rekordpublik (25 000 besökare), 10 000 såg sameoperan Ovllá.
Det som hänt efter det har sydfinländsk media mest ryckt på axlarna åt, något som förbryllat arrangörerna. Istället har man mött ett stort internationellt intresse för ”den nordliga dimensionen”, som Oulu2026 profilerat sig med. BBC och New York Times och National Geographic har alla hittat till Uleåborg.
Men vad hittar en sydfinländare under ett besök till kulturhuvudstaden? Och hur mycket syns den svenskspråkiga dimensionen i staden?
En stad inte känd för sin konstscen
Jag har tidigare vistats sammanlagt fyra timmar i Uleåborg. Jag vet att ishockey är stort här, men konst- och kulturutbudet vet jag väldigt lite om.
Jag kan Kauko Röyhkä, musikern som numera bor i Åbo men är välkänd för sin Uleåborgsbakgrund och den Uleåborgsrelaterade låten Paska kaupunki.
Den onelinern lever fyrtio år senare fortfarande kvar som en del av stadens dna.
Jag har också hört om lite galna satsningar som världsmästerskapen i luftgitarr, eller om Mieskuoro Huutajat som jag under mitt besök ser uppträda flera gånger, med en fascinerande skrikig version av Trollmors vaggvisa på repertoaren.
Det är inte mycket, men jag lär mig snabbt att jag inte är ensam om att bära på bristfälliga kunskaper.
Uleåborg är definitivt inte känt för sin konstscen, medger Oulu2026-programchefen Samu Forsblom då jag träffar honom. Det vill man naturligtvis ändra på, och Forsblom tror stenhårt på att kulturhuvudstadsåret kommer att betyda enormt mycket för stadens framtida kulturliv.
En av årets slogans är ”kulttuurin ilmastonmuutos”, kulturens klimatförändring, och från många håll hör jag sägas att man i staden småningom lärt sig arbeta med och för kultur på ett nytt sätt, att året kommer med en ny förståelse för vad man kan åstadkomma med konst och kultur.
Det har med atmosfär att göra, ”viban” i staden, men förstås också om nya nätverk och ekonomi. Turistbranschen har bokfört tjugo procent fler övernattningar jämfört med tidigare genomsnitt.
Det som hände i Åbo efter kulturhuvudstadsåret 2011, att konstscenen blev en mer självklar del av stadens identitet, verkar vara något som man litar på kommer att hända också i Uleåborg.
Från opersonligt centrum till upplyftande miljöupplevelser
Då jag som Uleåborgsoskuld flanerar i staden möts jag av två ytterligheter.
Först promenerar jag in i stadens kommersiella centrum som är klassiskt opersonligt trots att man kan vandra längs gågator. Här är mycket av stadens historiska byggnadsbestånd rivet, men huset där Zacharias Topelius levde några barndomsår (1829–32) finns kvar.
Ja, både Topelius och Runeberg vistades några år i Uleåborg på 1800-talet.
Men då jag kommer förbi de kommersiella betongkvarteren, möts jag av forsande vattenstråk, mängder av små åar och bäckar, och en lockande miljö med flera små öar som binds ihop med promenadbroar.
På väg mot en första höjdpunkt passerar jag den konstgjorda ön med två praktexempel på finländsk betongarkitektur, stadsbiblioteket och stadsteatern. En helhet som tyvärr hotas av ett massivt hotellbygge som ska placeras mellan husen och vattnet.
Men blundar man för det kommer man snabbt till Beckholmen, ett område med anor från tiden då tjärbränning hämtade väldiga exportinkomster till staden.
I dag är ön en idyllisk trästad som i första hand bebos av konstnärer och hantverkare. Där hittar man också stadens äldsta trähus (1739) som i dag fungerar som sjöfartsmuseum.
Efter en kort promenad når jag ett industriområde där bland annat Uleåborgs Mekaniska Werkstads Aktiebolags gamla byggnad har förvandlats till konstnärsateljéer.
Där råkar det vara öppna dagar och jag kan växla några ord med skulptören Sakari Matinlauri som delar utrymmen med en av stadens mer kända konstnärer, Antti Holma.
Jag får höra att man kunde flytta in i mitten av 1980-talet, men att man liksom runtom i världen är orolig för att gentrifieringen får hyror att stiga och konstnärerna att flytta vidare. Redan nu har ett par restauranger öppnats i närheten, det brukar kunna vara början på slutet.
Ännu är miljön så där ruffiskt idyllisk, det är behagligt att vandra runt, här finns också en gammal ullfabrik som är ombyggd till ett kulturcentrum, ”kulttuurikiihdyttämö” (kulturaccelerator) där flera kulturaktörer delar utrymmen.
Ytterligare ett kulturhus som väckt internationellt intresse är ett mångårigt projekt som döpts till Aaltosiilo, en 28 meter hög flissilo av betong som hör till arkitektparet Aino och Alvar Aaltos tidigaste industribyggnader (1931) och som staden länge inte visste vad den skulle göra med. Nu förvandlas den till en plats för utställningar och happenings.
Bara konceptet i sig är värt ett besök, i augusti visas här också en utställning med Elina Brotherus fotografier.
Och så hittar jag fram till det svenska
Även om jag vetat att Uleåborg rymmer en liten svenskspråkig minoritet, knappt 500 personer, har jag inte känt till mycket av vad den handlar om.
Nu hittar jag fram till Svenska Privatskolan, som nästan allt det svenska cirklar kring.
Skolan är grundad redan 1859, och jag får höra att artisten Saara Aaltos farmor har arbetat här. I dag går 65 barn i daghemmet som grundades 1966, skolan har drygt 200 elever.
Men skolkvarteret handlar om mycket mer än enbart undervisning. Flera svenskspråkiga organisationer samlas här, och när man talar språkpolitik är skolans anställda noga med att poängtera att de inte upplever några språkstrider. Man är visserligen en väldigt liten ö i en helfinsk omgivning, men här sägs det svenska språket väcka mer nyfikenhet än irritation.
Så är också närheten till Sverige viktig. Det är bara 130 kilometer landväg till gränsen, redan det gör svenskan intressant även om begreppet finlandssvensk inte spelar så stor roll.
Möten med kulturhuvudstaden
Under mina dagar i staden missar jag knappt både den jättelika sommardukningen, ett kilometerlångt matbord som vem som helst fick sätta sig ner vid, och den berömda tyska teatergruppen Rimini Protokoll som hämtade sitt redan klassiska 100% City-koncept till Uleåborg.
Det handlar om en föreställning där hundra lokala invånare får stiga upp på scenen, valda så att de representerar hela stadens befolkning. Det var nu första gången konceptet som gästat 35 städer runtom i världen hittade till Finland.
I stället ser jag hur en stor scen byggs upp för veckoslutets jättelika Delta Life-arrangemang, och då jag vandrar i det idylliska stora parkområdet utanför centrum (Ainolaparken och Hupisaari-stadspark) hamnar jag mitt i en jättelik blomfestival som lockar massvis med söndagsflanerare.
Där möts jag också av ljudkonstverket Kollʼeškuätt (ungefär Början på att bli hörd) som bygger på skoltsamiska röster. Där kan man bland annat höra Mari Matveis leuʼdd från 1922.
Där i parken känner jag att Uleåborgs kulturhuvudstadsprojekt faktiskt skiljer sig från de i Helsingfors (2000) och Åbo (2011).
På basis av några dagar är det förstås omöjligt att ge något betyg åt satsningen, men visst känner jag att onelinern ”den nordiska dimensionen” inte är någon slentrianmässigt påhittad floskel.
Vad det i det långa loppet leder till, återstår förstås att se.
Tomas Jansson är en kulturjournalist som tidigare skrivit om kulturhuvudstadsåren i Stockholm, Helsingfors och Åbo.
