Mycket av konstnären Alexandra Furubackas arbetstid går åt till att söka stipendier. Ansökningarna görs i två perioder, en på hösten och en på våren.
– Det är egentligen bara ett jullov emellan, så det kan vara ganska tungt, säger hon.
Stipendierna är viktiga, men oftast täcker de inte alla kostnader för konstprojekten – för att inte tala om levnadskostnader.
Hösten 2025, när dokumentären Den fattiga konstnären spelades in, levde Furubacka på existensminimum.
Bidragen hon fick in räckte nätt och jämt till hyra och andra omkostnader. Oftast gick hon på minus varje månad.
– Det finns inget som tar så mycket kapacitet och resurser av en människa som att vara utan pengar. Eller att vara sjuk, och jag har varit med om båda. Det känns som en tung våt filt över tillvaron, säger hon.
Att ansöka om att få arbeta med sitt arbete
Det finns många olika stipendier som kan sökas och de är vanligtvis projekt- eller arbetsstipendium. Projektstipendier består av en klumpsumma medan arbetsstipendier betalas ut i mindre summor under en längre tid.
Furubacka söker 30–40 olika stipendier varje år, både till sig själv och till två föreningar där hon är ordförande.
Stipendierna, särskilt arbetsstipendierna, ger mer än bara pengar.
– Det finns nästan inte något annat yrke där du måste ansöka om att göra ditt jobb. Att få lön för det du är utbildad till är en ganska stor sak vad gäller ditt egenvärde och välbefinnande, säger Furubacka.
Ett arbetsstipendium ger en viss ekonomisk grundtrygghet och såklart förutsättningar att skapa konst.
– Utan lön för arbetet så flyter vi ju bara på i intet och ses ofta som något slags värdelösa kuggar i maskineriet.
Andra ekonomiska lösningar
Alexandra Furubacka är glad över varje stipendium hon får, men det skulle också kunna finnas andra ekonomiska lösningar för konstnärer.
Som exempel nämner hon att utställningsarvodena borde höjas. Det är fortfarande vanligt att konstnärer, förutom att betala för att göra konsten, också betalar för att ställa ut den.
– Det borde finnas mer utvecklade modeller för sysselsättning för konstnärer. Jag tror att potentialen för vad konsten och konstnärerna skulle kunna ge i välmående och berikande av vår kultur är otroligt stor.
Konstnärernas kompetens skulle till exempel kunna användas i näringslivet.
– Vi skulle kunna få lön för att vara konstnärssakkunniga i olika projekt. Det skulle också kunna finnas mer plats på statlig och kommunal nivå för att anställa konstnärer för till exempel sommarkonstprojekt, offentlig konst och så vidare.
Furubacka sitter inte på alla svar. Hon är inte ekonom och tycker inte heller det är konstnärernas uppgift att lösa alla ekonomiska frågor. Men en sak är hon i alla fall säker på och det är att vi inte ska skära ner på stöd.
– Det som vi tar bort får vi nog aldrig tillbaka, och vad är det då vi kämpar för?
Konsten kan komma med kreativa lösningar
Alexandra Furubacka säger att konstnärer kan se utanför boxen och kanske komma med kreativa lösningar. Hon har själv till exempel jobbat med ett projekt som gick ut på att få skolelever att slänga mindre mat, och projektet gav goda resultat.
Konst kan också få oss att tänka till och belysa olika problem i samhället.
Furubackas egen konst kretsar mycket kring kroppen. I flera år har hon jobbat med ett projekt som heter Kroppshistoriskt museum. Det är Furubackas uttryck för allt som har att göra med kroppen och den egna upplevelsen av den.
– Det är till exempel den ärvda kroppen, den könade kroppen och den medikaliserade kroppen. Det är också relationer och andra saker som helt enkelt upplevs genom den här farkosten som vi befinner oss i.
Furubacka förespråkar enträget kroppsfred för alla sorters kroppar.
– Konsten ger en plats för den levda erfarenheten i marginalen, som till exempel sjuk, tjock och så vidare. Jag återvänder ofta till den egna kroppen och upplevelsen under processens gång.
Det efterlängtade arbetsstipendiet
Mycket hann hända under den ändå ganska korta inspelningen av dokumentären Den fattiga konstnären.
I slutet av år 2025 fick Furubacka ett mycket positivt besked. Hon beviljades äntligen ett arbetsstipendium för ett helt år.
– Det känns som att hela den våta filten har lyfts. Nu har jag en grundtrygghet, sa hon då.
Men bara för att hon under år 2026 nu har sin efterlängtade grundtrygghet betyder det inte att hon kan sluta söka stipendier.
Hon måste hela tiden tänka framåt. När vi pratar med henne i januari, ungefär en månad senare, sitter hon i sin ateljé och fyller i ansökningar.
– Till en början kände jag att ”nu börjar mitt nya liv!”. Sedan visade det sig att det här livet ser ganska likadant ut som förr. Jag är glad över stipendiet, men mitt arbete som bildkonstnär ser fortfarande likadant ut. Jag behöver fortfarande produktionsstöd, och jag har precis lika många ansökningar nu som jag hade i fjol.
