Visa

En visa är en enkel och vardaglig sång som vanligen är berättande eller lyrisk. Begreppet är mångtydigt utan klar och entydig definition. Text, musik och framförande kan utformas på olika sätt och viskännare förklarar även begreppet olika. Enigt trubaduren Sid Jansson är visan "i sin enklaste definition...en tonsatt folklig eller litterär dikt". Håkan Norlén, som bland annat skrivit Visa i midsommartid, har påpekat "att en gång för alla ange vad en visa är torde vara omöjligt. Visan låter sig inte identifieras". Visforskaren Bengt R. Jonsson är mer konkret och har beskrivit en visa som "en strofisk dikt med strofisk melodi, såväl litterärt som musikaliskt oftast präglad av en viss enkelhet i stilen".

Tyngdpunkten i den svenska och nordiska vistraditionen är en rimmad text som samverkar med musiken. Till skillnad från till exempel solosång inom konstmusiken är den inte en formaliserad komposition. Den är därmed inte heller bunden till ett viss arrangemang, orkestrering eller framförande. Visan beskrivs även som mindre högstämd och mer intim än annan vokal musik..

Begreppet rymmer olika typer av sånger kopplade till många sammanhang och en stor spännvidd av olika typer av textinnehåll och musikalisk utformning. Det finns visor som skildrar arbete och olika yrken (till exempel sjömansvisor), kärlekssånger, barnvisor, vaggvisor, dryckesvisor, berättande skillingtryck, visor som sjungs som skämt och humor, samt folkvisor med mera.

Det finns en koppling mellan visan och hur den framförs – av både amatörer och professionella. I offentliga sammanhang framförs visan i Sverige numera ofta av trubadurer, men även i annan musikalisk inramning. Visan har även en funktion i andra och mer slutna och privata sammanhang – till exempel vid fester och familjesammankomster. Det finns även kopplingar till många andra former av populärmusik, till exempel schlager, kabaret, kupletter och många andra stil- och genreindelningar.

Visan har traditioner från medeltiden och har under århundranden utvecklats och fått en folkning spridning i en samverkan med folkmusik, genom olika text- och notsamlingar, skillingtryck och, från början av 1900-talet, grammofoninspelningar, konsertframträdanden, radio och TV. Den nutida svenska vistraditionen kan kopplas historiska viskompositörer och artister, som Carl Michael Bellman, Evert Taube och Birger Sjöberg. Under andra halvan av 1900-talet fick visan ett ökat intresse i den så kallade visvågen, där artister som Olle Adolphson, Sven Bertil Taube, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Thorstein Bergman, Alf Hambe och Torgny Björk kan sägasrepresentera olika riktningar.

Gränsdragningen till den ursprungliga betydelsen av ordet schlager är svår. Bengt R. Jonsson, som länge var chef för Svenskt visarkiv skrivit att "Om inte ordet schlager inkommit i samband med den nya tidens uppsving inom nöjesindustrin, hade säkert de flesta schlager kallats just visor". Visan som stil förekom tidigt på många grammofonartisters repertoar och artister som Karin Juel, Margareta Kjellberg och Anders Börje gjorde ofta inspelningar med viskaraktär. På samma sätt har även artister från senare tid arbetat med en visrepertoar, även om de även är associerade med andra genrer. Det gäller bland andra Lars Winnerbäck, Peter LeMarc Håkan Hellström och Joakim Thåström.

Traditionen

Ordet visa har funnits länge i det svenska språket. Tidigare användes ordet även i en bredare betydelse än den moderna och kunde beskriva även icke-strofiska dikter med löpande vers. Svenska akademiens ordbok nämner en tidig förekomst i en översättning av Jesus Syraks vishet år 1536.. I äldre tid kunde sång och visa användas som synonymer, och skalder har ibland använt namnet visa även om dikter utan melodi. Ett exempel är Erik Axel Karlfeldts diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor. Även en psalm kunde ibland kallas för visa.

Under medeltiden var balladen huvudtypen för den svenska visan. Balladen som visform var spridd över Europa, bland annat i Frankrike och hela Norden, och var ursprungligen en dansvisa med ett omkväde som sjöngs i kör. Texten är episkt berättande och det finns cirka 260 kända olika balladtyper bara inom svenskt språkområde. Viskompositören Evert Taube skriver i sin samling Svenska ballader och visor att den svenska balladen "innehåller berättelse, folkskådespel, naturlyrik och dans, allt i ett". Den nordiska balladen har likheter med likande visformer från övriga Europa. Betydelsen av begreppet ballad har genom tiden vidgats och används idag även av andra former av musik.

Vistraditionen går även tillbaka till medeltidens franska trubadurer i Provence, bland dem Bertran de Born.

En av 1600-talets visdiktare var Lars Wivallius, vars Klagevisa över denna torra och kalla vår från 1642 fortfarande sjungs av olika artister, ibland med melodin av en gammal folkvisa, ibland med musik av nutida kompositörer. Det gäller även för Lasse Lucidor och hans Skulle jag sörja då vore jag tokot, med musik från en nordisk folkmelodi. Sedan 2025 ingår Lasse Lucidors visa i Sveriges kulturkanon.

Under 1700-talet var det vanligt att dikter av skalder som Anna Maria Lenngren, Johan Henric Kellgren och Frans Michael Franzén tonsattes och publicerades som visor, bland annat i samlingar av Olof Åhlström. Vid slutet av 1700-talet blir Carl Mikael Bellman, med samlingarna Fredmans epistlar och Fredmans sånger, en framträdande representant för viskonsten; en position som han behållit sedan dess. En visskald från 1800-talet som fortfarande sjungs än Elias Sehlstedt, som bland annat skrev Litet bo jag sätta vill (1843).

Folkliga visor

Även den folkliga vistraditionen fick spridning genom vissamlingar och notblad. Några exempel är Theodor Öbergs samling av skämtsamma visor som gavs ut i nio häften mellan 1850 och 1865.

Den äldre vistraditionen i Sverige har många beröringspunkter med den instrumentala folkmusiken. Sedan länge har det skett en systematisk insamling av visor i en äldre folklig tradition. Under 1800-talet skapades handskrifter och visböcker som byggde på nedteckningar av spelmän och sångare. Ett exempel är författaren Erik Gustav Geijer och folklivsforskaren Arvid August Afzelius samling Svenska folkvisor från forntiden, som gavs ut mellan 1814 och 1818. Folklivsskildraren August Bondeson publicerade år 1903 samlingen August Bondesons visbok som innehöll folkliga visor som han hade nedtecknat. Där presenterade han några av den tidens mest spridda och folkkära visor, som Hjalmar och Hulda och I låga ryttartorpet. Under första halvan av 1900-talet publicerades 8000 visor och annan svensk folkmusik i samlingsverket Svenska låtar.

Med tiden användes inspelningsteknik av olika slag (först fonograf och senare bandspelare), då bland andra forskare och radiomedarbetare som Ulf Peder Olrog, Matts Arnberg och Märta Ramsten, ofta på uppdrag av Sveriges Radio, reste i landet som spelade in traditionsbärare. År 1951 startades Svenskt visarkiv som numera är en central resurs för vis- och folkmusikforskningen.

Den folkliga traditionen har levt vidare genom artister som arbetat med det äldre vismaterialet. Gruppen Folk och Rackare gav till exempel under åren 1974–1984 ut fem album med ett visor ur den folkliga traditionen. Ett annat exempel är när folkvisan får jazzprägel, till exempel i Jan Johanssons inspelningar av äldre visor, till exempel Visa från Utanmyra, på skivan Jazz på svenska (1964). Den visan är en traditionell folkmelodi som ofta sjungs med en text av 1700-talsskalden Olof von Dahlin.

Olika typer av visor

Alice Tegnér har spelat en stor roll för de svenska barnvisan.

Vaggvisor har en stark position i muntlig folklig tradition, med enkla melodier och raka texter, som kan anpassas till situationen. Ofta används samma melodi till flera olika texter. Barnvisor är också en spridd folkligt förankrad kategori. Alice Tegnérs samling Sjung med oss, Mamma! trycktes 1892 och var den första samlingen som direkt riktades till barn. Några exempel från 1900-talet är Lennart Hellsings visor, samt samarbetet mellan Astrid Lindgren och Georg Riedel.

Festvisor av olika slag, som dryckesvisor och snapsvisor, är olika varianter på en gammal viskultur där visan har använts i festliga sociala sammanhang. Carl Michael Bellman har bidragit till genren genom flera dryckesvisor. Detsamma gäller Evert Taube, vars visa Än en gång däran! blivit något av en signaturmelodi för Visans vänner. Snapsvisan, som är en typisk svensk företeelse, har dokumenterats på skiva av bland andra Bengt Sändh och Rune Andersson.

Den nutida svenska visan

I början av 1900-talet etablerades vad kan beskrivas som estradvisan, där vissångare framträdde med egna eller andras visor, spelade in grammofonskivor och publicerade sina visor i egna vissamlingar. Musikforskarna Per-Erik Brolinson och Holger Larsen skriver i sin bok Visor till nöjets estrader att den svenska visan fick ett rejält uppsving som självständig genren omkring år 1920. Därefter har genren utvecklats i olika riktningar. 1900- och 2000-talets viskonst bygger ofta på äldre traditioner, men har även har varit nyskapande. Den äldre repertoaren har levt vidare, samtidigt som nya namn har blivit självklara referenser för brgreppet visa.

Den svenska visvågen är samlingsnamnet för det intresse för visor som tog sig många uttryck, främst på 1960- och 1970-talet då en stor grupp nya visdiktare, kompositörer och artister mötte sin publik genom skivutgivningar, konserter och visfestivaler. Några av visvågens förgrundsgestalter var Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Carl Anton Axelsson, Thorstein Bergman och Peder Svan som alla debuterade på 1960-talet. Även Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson, som båda hade varit verksamma redan 1950-talet, var framträdande visartiser som under lång tid bidrog till intresset för visan som genre. I denna utveckling går det att utskilja flera viktiga traditioner (arven efter Carl Michael Bellman, Evert Taube och Birger Sjöberg) som sätter sin prägel på repertoaren och visans utveckling:

Arvet efter Bellman

Sven Scholander (1860-1936) höll Bellmantraditionen vid liv under de första decennierna på 1900-talet.

1700-talsskalden Carl Michael Bellman och hans samlingar Fredmans epistlar (1790) och Fredmans sånger (1791) nämns ofta som en utgångspunkt för nutida svensk viskonst. En av hans mest framträdande efterföljare, Evert Taube, skriver till exempel i sin Stockholmsmelodi att "eko tonar än ur Bellmans luta". Taube skriver i sin samling Svenska ballader och visor att "Bellman har skapat en folkposei, till vilken intet land ägt eller äger maken" Bellmantraditionen var levande under 1800-talet och fick en renässans i början på 1900-talet då lutsångaren Sven Scholander lyfte fram han visor. En annan framträdande Bellmanstolkare under de första åren p 1900-talet var Gunnar Bohman.

Flera av det senare 1900-talets visartister har därefter både givit ut Bellmaninspelningar och framfört hans verk på konserter. Sven-Bertil Taube spelade in en Bellman-LP år 1960. Några år senare (1969) kom Fred Åkerströms första skiva med Bellmanvisor. Den följdes av ytterligare två skivor 1975 och 1977. Även Cornelis Vreeswijk spelade in Bellmans visor, på Spring mot Ulla, spring, som gavs ut 1971 och Movitz! Movitz! år 1977. En annan etablerad Bellmanstolkare är Pierre Ström, som under många år har framträtt som Bellman på Skansen. De har även spelats in av andra musiker än utpräglade vissångare, bland andra Imperiet (Märk hur vår skugga), och Rolf Wikström (Så lunka vi så småningom).

Arvet efter Evert Taube

Evert Taube på scen 1961 med en Levinluta.

Evert Taubes omfattande produktion och många inspelningar är centrala för den moderna svenska visan. Han debuterade som estradartist år 1918 och spelade in sina första visor år 1921. Han visor har en bredd och mångfald, både vad gäller teman och form. Han skrev bland annat sjömansvisor, natur- och skärgårdsskildringar, kärleksvisor och mycket annat med inspiration från Sveriges kustbygder, Sydamerika och Medelhavsområdet, samt hans egna resor som sjöman. Evert Taubes visor har spelats in och tolkats ända sedan 1920-talet. Några av de mest namnkunniga är hans son Sven-Bertil Taube, Olle Adolphson, John Ulf Andersson och Cornelis Vreeswijk, men listan över Taube-tolkare kan göras mycket längre, även med mer nutida artister som Joakim Thåström och Stefan Sundström.

Arvet efter Birger Sjöberg

Birger Sjöbergs Fridas bok, som gavs ut 1922, och dess efterföljare Fridas andra bok innehåller flera visor som räknas till den moderna visskatten, till exempel Den första gång jag såg dig och Längtan till Italien. Evert Taube jämför honom med Bellman och skriver att "Det är lika roligt att läsa som att sjunga hans visor, men när musiken kommer till får man höra en samstämmighet mellan ord och ton, mera omedelbar än hos själva Bellman".. Sjöbergs visor var tidigt populära och olika grammofonsångare spelade in dem på 78-varsskivor. Operasångaren Ingvar Wixell gav ut en LP med Sjöbergs visor år 1959. Den anses vara den första LP:n som var en temaproduktion. Fridas visor har sedan tolkas på inspelningar av bland andra Fred Åkerström, Mikael Samuelsson, Axel Falk, Björn Johansson och Tommy Körberg. Birger Sjöberg framträdde själv med sina visor, till eget ackompanjemang på gitarr, men gav aldrig ut någon egen inspelning.