ParisâNice är ett 8-dagars etapplopp i cykel som kĂśrs varje ĂĽr i mars mĂĽnad mellan de franska städerna Paris och Nice.[1] PĂĽ senare ĂĽr har dock starterna skett nĂĽgot utanfĂśr själva staden Paris. ParisâNice brukar kallas "loppet till solen" eftersom det kĂśrs frĂĽn norra Frankrike ner till Rivieran där det ofta är varmt redan i mars.
Den mest framgĂĽngsrike cyklisten i ParisâNice är irländaren Sean Kelly som vann loppet sju ĂĽr i fĂśljd frĂĽn 1982 till 1988. Jacques Anquetil vann tävlingen fem gĂĽnger, medan Eddy Merckx, Joop Zoetemelk och Laurent Jalabert vann den tre gĂĽnger under sina karriärer. Flest etapper, 20 stycken, har Merckx vunnit, medan Kelly vann 14 och Freddy Maertens 12.
Tävlingen skapades 1933 av Albert Lejeune, fĂśr att gynna fĂśrsäljningen av den parisbaserade tidningen Le Petit Journal och Le Petit Niçois med bas i Nice (Lejeune var verkställande direktĂśr fĂśr bĂĽda). Tanken var att efterlikna sexdagarsloppen pĂĽ bana och loppet kallades Six Jours de la Route (jämfĂśr det svenska Sexdagarsloppet som skapats 1924). Ăven tidnngarna Lyon RĂŠpublicain och Marseille-Matin anslĂśt sig till supporter-/sponsorsskaran och 1939 arrangerades loppet av Ce Soir och Le Petit Niçois, med stĂśd av L'Auto (arrangĂśr av Tour de France). Efter loppet 1939 brĂśt andra världskriget ut och under detta kunde inte loppet hĂĽllas. Efter krigsslutet, arrangerade Ce Soir en upplaga av loppet 1946, men sedan drĂśjde det till 1951 innan ett lopp, ParisâCĂ´te dâAzur, hĂślls av cykeltidningen Route et piste ("Landsväg och bana"), vilket skedde pĂĽ initaiativ av Nices borgmästare Jean MĂŠdecin fĂśr att gynna CĂ´te dâAzur. 1954 bytte loppet namn till ParisâNice. ChefredaktĂśren fĂśr Route et piste, Jean Leulliot, som ocksĂĽ var loppsdirektĂśr sedan 1951, lämnade tidningen 1957 och tog loppet med sig till sitt fĂśretag Monde Six.
1959 utsträcktes loppet till Rom (bestĂĽende av tolv etapper pĂĽ elva dagar) och fĂśrutom en totalsegrare i ParisâNiceâRoma, som blev Jean Graczyk, utsĂĽgs ocksĂĽ en vinnare ParisâNice, även detta blev Jean Graczyk, medan GĂŠrard Saint vann delsträckan MentonâRoma (och blev tvĂĽa i hela loppet).[2] Detta format fick dock hĂĽrd kritik och det Ăśvergavs ĂĽret därpĂĽ. MentonâGenuaâRom kĂśrdes dock vidare som ett självstädigt lopp i ytterligare tvĂĽ ĂĽr.
Leulliot avled 1982, varefter hans dotter Josette Ăśvertog ledningen av Monde Six. Ă
r 2000 kĂśpte den tidigare tävlingscyklisten Laurent Fignon loppet av familjen Leulliot och han sĂĽlde det ĂĽr 2002 vidare till Amaury Sport Organisation[3] (ASO â som bland annat även arrangerar Tour de France och Paris-Roubaix) och Paris Marathon).
ParisâNice ingick i den inofficiella "världscupen" Super Prestige Pernod 1960 och sedan frĂĽn 1963 till 1987, dĂĽ SPP lades ner â den ersattes 1989 av den officiella UCI World Cup, vilken dock endast bestod av endagslopp. När UCI ProTour, som ersatte UCI World Cup och även bestod av etapplopp, instiftades 2005 inkluderades ParisâNice. FrĂĽn 2008 till 2010 lĂĽg ASO och andra arrangĂśrer i en konflikt med UCI och drog sina tävlingar ur UCI:s kalender. När konflikten var Ăśver 2011, och den nyskapade UCI World Tour ersatte UCI ProTour, inkluderades loppet ĂĽter i UCI:S kalender klassificerat som 2.UWT.
Kazaken Andrej Kiviljov avled pĂĽ sjukhus den 12 mars 2003 efter att ha kraschat och slagit huvudet i gatan (han hade ingen hjälm). Hans landsman Aleksandr Vinokurov vann sedan hela ParisâNice totalt 2003 och när han mottog priset pĂĽ podiet i Nice, med Kiviljovs fru vid sin sida, hĂśjde han ett porträtt av Kiviljov Ăśver huvudet.[4] Kiviljovs dĂśd ledde även till att UCI beslutade att användande av hjälm blev obligatoriskt[5] frĂĽn och med den 5 maj samma ĂĽr (just fĂśre Giro d'Italia).[6]
Alfons Schepers
Sean Kelly (7 gĂĽnger)
Jonas Vingegaard (2026)
Vinnare
Jean Graczyk
Pierino Baffi
_pictogram.svg){kind=small}
