Mithra

Mithra (avestiska: Miθra, medelpersiska: Mihr) är en central gudom (yazata) inom den forniranska religionen och senare zoroastrismen. Han är i första hand en gudom som övervakar kontrakt, sanning, vänskap och edsvurna förbund. Hans namn är språkligt besläktat med det substantiv som betyder just "kontrakt" eller "fördrag".^[1]

Mithra var en av de viktigaste gudarna i det antika Iran och hans kult spreds över stora delar av Främre Orienten. I Avesta, zoroastrismens heliga skrift, tillägnas han en av de längsta och äldsta hymnerna, Mithra Yasht (Yasht 10).^[2]

Det råder en komplex och omdiskuterad relation mellan den iranske Mithra och den romerske mysterieguden Mithras, som dyrkades i Romarriket under de första århundradena e.Kr. Modern forskning skiljer oftast på dessa två, även om namnet är detsamma.^[3]

Etymologi och ursprung

Namnet Mithra härstammar från en indoiransk rot som betyder "att binda" eller "förena". På sanskrit motsvaras gudomen av Mitra, som i Rigveda ofta anropas tillsammans med himmelsguden Varuna. Detta tyder på att Mithra tillhörde ett gemensamt indoiranskt religiöst arv innan de iranska och indiska folken skildes åt, troligen före 1200 f.Kr.^[4]

Ursprungligen var Mithra inte en solgud i fysisk bemärkelse, utan snarare en ljusgud som föregick solen. Han var den som "har vida betesmarker" och som vakade över att sanningen (*asha*) upprätthölls mellan människor.

Mithra i Avesta

I zoroastrismens äldsta delar, Gathas (som tillskrivs profeten Zarathustra), nämns inte Mithra vid namn, då Zarathustra fokuserade på den ende guden Ahura Mazda. I de yngre delarna av Avesta återfick dock Mithra sin framträdande roll som en av de mäktigaste yazatas (värdiga att dyrkas).

I Mithra Yasht (Yasht 10) beskrivs han som:

Allseende: Han har "tio tusen ögon och tusen öron" och inget kan döljas för honom.
Krigare: Han strider mot mörkrets krafter och straffar mithra-drug (löftesbrytare).
Solens följeslagare: Han kör sin vagn över himlavalvet före den uppgående solen och sprider ljus över världen.

Citat ur Yasht 10:

”	Vi dyrkar Mithra, han med de vida betesmarkerna, som är sanningsenlig, vältalig, med tusen öron, välskapad, med tio tusen ögon, stor, med full insikt, stark, sömnlös och ständigt vaken.	„
– Yasht 10:7

Historisk utveckling

Akemeniderna (ca 550–330 f.Kr.)

Under den tidiga akemenidiska perioden (under Kyros II och Dareios I) nämns nästan uteslutande Ahura Mazda i de kungliga inskrifterna. Det är först under kung Artaxerxes II (regerade 404–358 f.Kr.) som Mithra officiellt anropas i kungliga inskrifter vid Susa och Hamadan, då tillsammans med gudinnan Anahita.^[5] Detta markerar en period då den folkliga kulten av Mithra integrerades fullt ut i den statliga religionen.

Parterna och Sassaniderna

Under Partherriket och senare Sassaniderna (224–651 e.Kr.) fortsatte Mithra att vara en central gudom. Han associerades alltmer med solen och det kungliga majestätet (khvarenah). Manikeismen, som uppstod på 200-talet, inkorporerade Mithra (som Mihr) i sin mytologi som "Den levande anden" och ett sändebud för ljuset.^[4]

I den zoroastriska kalendern är den sjunde månaden och den sextonde dagen i varje månad helgad åt Mithra. Högtiden Mithrakana (idag känd som Mehregan i Iran) firades till hans ära vid höstdagjämningen.

Relationen till den romerske Mithras

Sambandet mellan den persiske Mithra och den romerske mysterieguden Mithras är ett av religionshistoriens mest debatterade ämnen.

Den äldre skolan (Franz Cumont): Ansåg i början av 1900-talet att den romerska kulten var en direkt fortsättning på den iranska religionen.^[6]
Den moderna skolan: De flesta moderna forskare (t.ex. Roger Beck, Richard Gordon) menar att den romerska mithraismen var en ny, västerländsk skapelse som lånade namn och viss terminologi från Iran för att ge kulten en exotisk och urgammal prägel, men att teologin och ritualerna (t.ex. tjurdödandet, tauroctony) var i grunden romerska och saknar direkta motsvarigheter i iranska källor.^[3]

Trots detta kvarstår faktum att namnet är identiskt och vissa attribut (kopplingen till solen och krig) delas av båda gestalterna.

Se även

Referenser

↑ Boyce, Mary (1975). A History of Zoroastrianism, Vol. I. Leiden/Köln: Brill.
↑ Dahlén, Ashk (2011). "Mithras ljus i zoroastrismen". I Religion och Bibel LXX. Uppsala: Nathan Söderblom-sällskapet.
1 2 Beck, Roger (2006). The Religion of the Mithras Cult in the Roman Empire. Oxford University Press.
1 2 Widengren, Geo (1965). Die Religionen Irans. Stuttgart: Kohlhammer.
↑ Boyce, Mary (1982). A History of Zoroastrianism, Vol. II. Leiden/Köln: Brill. s. 226.
↑ Cumont, Franz (1903). The Mysteries of Mithra.

Vidare läsning

Dahlén, Ashk (red.) (2016), Antikens Persien, Umeå: H:ström.
Dahlén, Ashk (2011), "Mithras ljus i zoroastrismen: En hymn ur Avesta", i Religion och Bibel LXX, Uppsala: Nathan Söderblom-sällskapet.
Nyberg, Henrik Samuel (1937), Irans forntida religioner, Uppsala: Uppsala universitet.
Stausberg, Michael (2005), Zarathustra och zoroastrismen, övers. Jim Jakobsson, Nora: Nya Doxa.
Boyce, Mary (2001), Zoroastrians: Their Religious Beliefs and Practices, London: Routledge.

[Boyce-1] Boyce, Mary (1975). A History of Zoroastrianism, Vol. I. Leiden/Köln: Brill.

[Dahlen-2] Dahlén, Ashk (2011). "Mithras ljus i zoroastrismen". I Religion och Bibel LXX. Uppsala: Nathan Söderblom-sällskapet.

[Beck-3] 1 2 Beck, Roger (2006). The Religion of the Mithras Cult in the Roman Empire. Oxford University Press.

[Widengren-4] 1 2 Widengren, Geo (1965). Die Religionen Irans. Stuttgart: Kohlhammer.

[Boyce2-5] Boyce, Mary (1982). A History of Zoroastrianism, Vol. II. Leiden/Köln: Brill. s. 226.

[6] Cumont, Franz (1903). The Mysteries of Mithra.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]