Mormor, kan du vÃĪnda ditt ansikte till mig?
Det ÃĪr mitt minsta barnbarn, 4,5 ÃĨr, som stÃĪller frÃĨgan. Vi har just gÃĨtt igenom proceduren vid sÃĪngdags. PÃĨ med pyjamasen, borsta tÃĪnderna, krypa upp i sÃĪngen och lÃĪsa saga, slÃĪcka lampan och vaggvisa. Jag lÃĪgger mig pÃĨ rygg, han pÃĨ sidan, bredvid. Efter en liten stund hÃķr jag â Mormor, kan du vÃĪnda ditt ansikte till mig? Och jag gÃķr det och kÃĪnner den lilla handen treva fÃķrsiktigt Ãķver min kind innan den faller ner, tyngd av sÃķmnen.
Jag upplever nÃĨgot sÃĪrskilt, nÃĨgot stort och jag kÃĪnner hur tÃĨrarna rinner. Att jag fÃĨr vara den personen i hans liv. Att jag fÃĨr ta emot hans Ãķnskan och vara den kÃĪrleksfulla trygghet som fÃķr honom in i sÃķmnen. Att jag fÃĨr finnas fÃķr honom. I kÃĪrlek.
Samtidigt kan jag inte lÃĨta bli att tÃĪnka pÃĨ alla barn som just i samma Ãķgonblick inte fÃĨr nÃĨgot ansikte vÃĪnt till sig. Jag ser krigsbilderna frÃĨn Gaza och frÃĨn Ukraina framfÃķr mig. Och jag ser alla unga som ÃĪr ute pÃĨ gatorna och gÃķr allt fÃķr att vi vuxna ska se dem och deras krav pÃĨ en framtid pÃĨ en bebolig planet. Jag ÃķverskÃķljs av skam samtidigt som jag ligger kvar i mina tÃĨrar och tÃĪnker att jag aldrig ska svika ett barn som ber mig om att se det. Jag vill inte att vi, som lever nu, ska vara en generationen som inte tar ansvar fÃķr framtiden.
Ansvar. Det ÃĪr vad barnen krÃĪver, det ÃĪr vad de unga krÃĪver, det ÃĪr vad vi som mÃĪnniskor mÃĨste krÃĪva av varandra och det ÃĪr vad planeten krÃĪver. Vi behÃķver vÃĪnda vÃĨra ansikten till varandra och anvÃĪnda all den kraft som kÃĪrleken till allas vÃĨra barn och barnbarn ger oss.
Jag kommer gÃĪrna till dig – din fÃķrening, din arbetsplats eller till ditt nÃĪtverk och berÃĪttar mer.
HÃķr av dig till mig pÃĨ gudrun@schyman.se