869 Skåldaspiller-Skaldskaparmal 870 Skåldaspiller. SeEyvindSkåldaspiller. j Skaldekonst, den konst, som har till ändamål , att med språket som medel skapa verk af estetiskt syfte och värde (vitterhet, skönlitteratur). Vanligen inskränker man ordets omfattning till att gälla endast vitterhetens centrala del, poesien, och dithörande verk. Skaldekonsten är ordets konst liksom retoriken 1. talar-konsten, med hvilken den har en mängd uttrycksformer gemensam. Retoriken skiljer sig emellertid från skaldekonsten redan därigenom, att den i regel eftersträfvar praktiska resultat; särskildt söker den ofta påverka åhörarens vilja, och genomgående brukar den estetiska medel utan rent estetiskt syfte. Det allmänna språkbruket är emellertid så till vida otillfredsställande och onöjaktigt, som det icke hänför till skaldekonsten ett högtidstal utan tendens, medan däremot en roman eller ett drama med skarpt utpräglad tendens räknas dit. På gränsen ligga gifvetvis många litterära alster: det konstnärligt formade brefvet, den i bunden form gifna framställningen af reflexions- och uppbyggelsemässig karaktär m. m., äfven om flertalet dylika litterära arter aldrig, strängt taget, kan sägas ha fantasien till rot. Med musiken 1. tonkonsten har skaldekonsten gemensamt, att de båda väcka till lif stämningar och att de vända sig till samma uppfattande sinne, hörseln, på hvilken de verka genom skön klang och rytm; till båda hör sången, i den mån den är tal (jfr Sång). Med vetenskapen delar skaldekonsten icke bara medel (språket) och material, utan äfven ämnen, i det att äfven skaldekonsten kan ge uttryck åt tankelif och behandla problem. Lifligt omstridd är frågan om gränserna för skaldekonstens uttrycksförmåga i jämförelse med öfriga konsters eller, med andra ord, om den språkliga stilens räckvidd. Hvarje konst kan sägas ha till uppgift att åskådligt framställa estetiska värden, d. v. s. hos konstuppfattaren framkalla konkreta bilder och stämningar. Språkets konst kan endast indirekt uppfylla krafvet på åskådlighet i bilder, medan däremot målarkonsten m. fl. kan ge direkta sådana. Det är endast medelbart, genom de associationer med minnesbilder och andra föreställningar, som orden kunna åstadkomma plastiska, skulpturala eller måleriska fantasiskapelser hos läsare och åhörare af dikter. På samma indirekta sätt framkalla de språkliga uttrycksmedlen andra slag af sinnesintryck. Gifvetvis stå dessa associationsvis uppkomna fantasibilder tillbaka för de direkta varseblifningarna i flera afseenden: de äro blekare, svagare och ofullständigare än dessa. Men å andra sidan förfogar skaldekonsten öfver en rörlighet och föränderlig-het i sin bildvärld, som målar- och bildhuggarkonsten icke ega. Skalden kan ge rörliga bilder, hans rike är föränderlighetens och handlingens, och han är mindre bunden vid iakttagelsen än andra konstnärer, företräden, som mer än väl torde öfverväga de förut nämnda bristerna. Musikens innehåll kan skaldekonsten endast liknelsevis antyda; affekterna kan den blott torftigt återge, de äro outsägliga, och man brukar anse tonernas vågor vara den enda tillräckliga konstnärliga analogien till känslorna; likväl bör framhållas, att skådespelet på scenen naturligtvis kan åskådliggöra det mänskliga känslolifvet med ojämförlig åskådlighet. Skaldekonsten står vidare högst bland konsterna, då det gäller att framställa viljans och det intellektuella lifvets områden. Slutligen har skaldekonsten genom språkets egenskaper den i ingen annan konst gifna möjligheten att samtidigt bringa till uttryck det inre lifvets och den yttre verklighetens mångfaldiga företeelser. Det är framför allt de olika apperceptions-formerna, som härvid komma till bruk och göra tjänst. Skaldekonsten har af ålder brakat indelas i tre hufvudarter: lyrik (se d. o.), epik (se Epos) och dramatik (se Drama 2). Flera betydande litterära verk stå emellertid på gränsen mellan två af dessa eller, som "Fredmans epistlar", alla tre, något, som likväl icke kan rubba indelningens berättigande. Om dessa arter (med deras särskilda egendomligheter och kraf), om hufvudslagen af uppfattningssätt och riktningar (idealism, realism o. s. v.), om de allmänna principerna för byggnaden af vittra alster, kompositionslagarna och öfriga spörsmål rörande skaldekonstens väsen och konkreta former lämnas upplysning af poetiken (se P o e t i k och där anförd litt.). De estetiska och retoriska sidorna af språket, det rent tekniska af skaldekonsten behandlas af metrik (se d. o.) och stilistik (se d. o.). Jfr i detta arbete artiklar, egnade de ämnen, som tillhöra skaldekonstens område, såsom utom de redan citerade Folkvisor, Humor, Rim m. fl. R-n B. Skaldernas vrå (eng. Poets' corner), den del af kyrkan Westminster abbey (se d. o.) i London, där engelska författare ha minnesvårdar. Skåldhelgarimur, en cykel af sju isländska "ri-mor" (se d. o.) från omkr. 1400. Deras hufvud-person är islänningen- Skåld-Helgi pöröarson, som lefde i förra delen af 1000-talet, var hirdman hos Erik jarl i Norge och gjorde en pilgrimsfärd till Rom och på hemvägen till Island blef stormdrif-ven till Grönland, där han stannade till sin död. Helge var en af Grönlands förnämsta män och blef t. o. m. vald till dess lagsagoman. Rimorna röra sig mest om hans olyckliga kärlek till sin svägerska, en isländsk bondedotter, med hvars syster han på grund af hennes fars envishet och sin egen ätts starka påtryckning mot sin vilja gift sig. Till grund för dem ligger en förlorad saga. De äro präglade af den senare medeltidens smak för det romantiska och öfverdrifvet känslosamma och ha en viss religiös skiftning. Men ställvis sakna de ingalunda poetisk fägring; särskildt äro inledningens vemodiga kärleksstrofer rörande och vackra, med fina paralleller mellan den högnordiska naturen och skaldens själslif. Författaren torde ha varit en andlig, men hans namn känner man ej. Texten är utgifven med dansk öfv. i "Grönlands historiske mindesmaerker" II (1838). R.N-g. Skald-Hrafn. Se H ra f n l och Isländska litteraturen, sp. 955. Skaldjur, en term numera utan zooloeisk-syste-matisk betydelse, med hvilken djur kännetecknas, hvilkas hud genom närvaron af mineraliska beståndsdelar vunnit en högre grad af hårdhet, såsom snäckor, musslor och vissa kräftdjur. L-e- Skaldskaparmal. Se Edda, sp. 1330.

✕