En självmordsbombares hjärna

I en kanadensisk undersökning av M.A Persinger kan man, med en visserligen något grov generalisering, dra slutsatsen att en av tjugo kanadensiska studenter skulle vara beredda att döda i Guds namn.

Stämmer till eftertanke.., det låter som så många? Har det med islam att göra?

Undersökningen rörde sig ju om studenter i en traditionellt kristen del av världen, som nu kanske skulle ha det lite svårt att hitta så många tecken i Bibeln på att Gud faktiskt vill att de skall döda någon. Tur för oss alla att våldsuppmaningarna inte haglar tätt i Nya Testamentet, uppenbarligen.

Samma tur har vi inte när det handlar om islam . Om så många troende säger sig vara beredda till våldsamheter borde det göra viss skillnad vilken religion de nu råkar bekänna sig till.

I undersökningen identifierades fyra faktorer av betydelse för de som svarade "Ja" på frågeställningen: "Om Gud sade åt mig att döda, skulle jag göra det i hans namn”.


1. Att ha haft en religiös upplevelse (av typen ”altered states”, förändrade sinnestillstånd)

2. Religiös ortodoxi, exempelvis kyrkobesök varje vecka

3. Manligt kön

4. Neurologisk instablitet i tinninggloberna

44 % av denna delgrupp sade sig vara beredda att döda i den kristna gudens namn. Hur stor skulle andelen vara om denna gud tydligt uppmanade till våld?

Låt oss granska dessa faktorer närmare, en och en..., i relation till islam.


1. Religiös upplevelse

För de icke-troende är den religiösa utlevelsen ofta bisarr och konstig, vi förstår den inte och ser den möjligen som intressant och pittoresk, men också mycket främmande.

I vårt moderna sekulära samhälle avfärdar vetenskapsmän, politiker och större delen av allmänheten en av mänsklighetens starkaste motivationsfaktorer som närmast irrelevant. Vi saknar förståelse för gudsupplevelsen.

Vi omtolkar andras upplevelser i enlighet med vår egen världsbild, använder oss av populära uppfattningar om ekonomiska och sociala missförhållanden, diverse "orättvisor" istället för att ta andras uppfattning om verkligheten på allvar.

Men religionen har makten att påverka människors uppfattningar om i stort sett allt. Religionen påverkar deras handlande mot oss. Den religiösa upplevelsen angår oss icke troende, vi bör för vår egen skull eftersträva förståelse för den, istället för att projicera populära vänsteruppfattningar om att alla problem är baserade på socioekonomiska missförhållanden och orättvisor.

Om vi som sekulariserade feltolkar vår omgivning, om vi inte förstår den religiösa upplevelsen kan vi heller inte hantera eller försvara oss mot den när den leder till att det sekulariserade samhälle vi byggt upp angrips.

Den religiösa upplevelsen, den religiösa ”extasen”, är sannolikt, enligt vad som indikeras av vetenskapliga undersökningar ett neurologiskt fenomen. Den kan innebära att den troende ser Gud, hör hans röst, har en ”utanför kroppen”-upplevelse, en stark och kraftfull dröm, ”känner närvaron” av en ängel, eller ett ögonblick av stark inspiration. Det rör sig om verkliga upplevelser.

Det kan vara en känslomässig topp under ett religiöst möte, eller ett politiskt möte med religiösa övertoner.

Efter upplevelsen kommer individen närmast oundvikligen att tolka upplevelsen i enlighet med sin religion, eller den religion som kommer närmast till hands, vare sig den är kristen, muslimsk, Hare Krishna eller scientologisk. Ett ideologiskt ramverk krävs för att individen skall kunna sätta in sin upplevelse i ett sammanhang.

Sedan kommer upplevelsen att ha en uppfattas som en ”absolut sanning”, den ”känns” som sanning.

Denna känsla av absolut sanning och säker kunskap, av ”väckelse” behöver inte vara mer än rudimentärt baserad på vad personen tidigare läst i sina heliga skrifter, säkerheten på det genuina, viktiga och "äkta" i upplevelsen finns ändå där.

Personen ”vet” vad som är sant, alla tvivel är undanröjda. Sedan behövs bara en ideologi, ett memetiskt tankesystem som bekräftar upplevelsen. Och där finns genast islam med sin koran, redo att ta hand om offret för den framsuggererade upplevelsen.

Och vilka idéer finns i den? Vilka tankar och ideal, vilka memer finns inom islam?

Det absolut högsta inom islam, det mest fantastiska och underbara en muslim kan göra, är att riskera sitt liv, döda och dö för sin tro. Jihad och martyrskapet.

När ”Jihad” blir den idé som dominerar en människas tankevärld blir det åtföljande våldet en ”högre” form av medlidande. Destruktiviteten blir en nådehandling sedd i ett större perspektiv. En god gärning. Jihadisten själv kan bara beklaga att inte alla förstår det, att inte fler upplevt den religiösa extasen och dess åtföljande visshet.

Ytligt betraktat kan synen på våldet som en nådehandling ses som befängd. Men kristna har inga svårigheter att acceptera att Jesus använde våld för att driva månglarna ur templet, och för Harry Truman var beslutet att fälla atombomben över Hiroshima ett sätt att rädda människoliv, både japanska och amerikanska.

För den potentielle jihadisten, och för varje muslim, är utbudet av intensiva religiösa upplevelser stort. Flammande predikningar, religiösa dogmer, ord, rytmer och ceremonier som kan ge direkt fysiskt kroppsliga manifestationer i form av förändrade medvetandetillstånd.

Religiösa utsagor kan i sådana tillstånd få en oerhörd känslomässig kraft, särskilt för de med den typ av hjärnor som är benägna för den typ av neurologiska fenomen som är ett milt förstadium till epilepsi. Dessa personer uppfattar lätt sina trossatser som med självklarhet absolut sanna. Särskilt när deras övertygelser får så starkt stöd som inom koranen och den muslimska dogmen.

Jihadisten som individ känner sig glorifierad, en av de ”få utvalda” mer än som en vanlig person. Själva livet kan börja ses som ett hinder för närhet till ”honom”, till Gud.

Som en ledande muslimsk auktoritet, Sheikh Yusuf al-Qaradawi nyligen förklarade, ”attacker mot fiender är inte självmordsoperationer, utan heroiskt martyrskap”.

Jihadistiska självmord, terrordåd, är inte nödvändigtvis motiverade av en önskan att skapa fruktan, inte av självmordsbombarna själva, däremot av deras militära ledare. Individerna som spränger sig i luften motiveras av en mer svårgripbar personlig belöning.

Självmordsbombaren drivs av en önskan att återkomma till en personlig höjdpunkt i sina liv, sitt ögonblick av personlig närhet till det ”gudomliga”. Den som haft sådana upplevelser kan vara beredd att göra vad som helst för att uppnå den igen.

Historien är full av människor som tagit livet av sig av religiösa skäl, eller som inte fruktat döden utan valt sin tro framför livet. Jim Jones-kulten, judarnas massjälvmord vid Masada, Jeanne D’Arcs val att hellre brännas levande än sluta predika.

Poängen är att religiösa upplevelser kan vara så starka och verkliga att personen utan vidare upplever dem som ”större än livet”, döden förlorar sin avskräckande förmåga.

Inom islam finns en stark tradition av att ”visioner” kan underlätta för en jihadist att fullfölja sitt mål. Själva ordet ”Assassin” kommer av arabiskans ”Hashishim”, de heliga krigare som gavs hasch och och fick uppleva sexuella orgier för att komma nära den ”himmelska upplevelsen” som en försmak av vad som väntade dem, sedan sändes de ut som lönnmördare mot korsfararna av Saladin.

Relationen mellan de individuella terroristerna och deras ledare är mer att se som mellan en guru och hans lärjungar än mellan en general och hans trupper. Dessa ledare har idag ersatt cannabis med känslomässigt intensiva bönemöten, och både droger som cannabis och religiösa ceremonier har kraftfulla effekter på det limbiska systemet, och båda kan cementera religiösa trosuppfattningar solitt på plats.

Självmordsjihadisten uppfattar att de gör det yttersta offret för Gud, och kommer att få en fantastisk belöning i livet efter detta, och på grund av den mänskliga hjärnans arkitektur känner de att deras längtan efter återfinnandet av sina livs mest fantastiska ögonblick kommer att ges dem efter deras död.

Den jihadist som ändrar sig är att se som en förrädare mot Gud och mot hela sitt kollektiv, när han väl har anmält sig som frivillig, det sociala trycket att fullfölja är oerhört. Precis som kamikazepiloten stannar jihadisten på den kurs han har satt när resan väl är inledd.

En sådan jihadist har aldrig hört några alternativa förklaringar till styrkan i sina upplevelser, och skulle förmodligen avfärda dem omedelbart eftersom de inte överenstämmer med hans ortodoxi.

Personer som har haft intensiva religiösa upplevelser använder dessa upplevelser som utgångspunkten för sina handlingar, snarare än skrifterna och vad de lärt sig. Skrifterna används för att stärka övertygelsen att våldsanvändning och självmord är det rätta, vilket ju de muslimska skrifterna också gör.

Eftersom deras religiösa erfarenheter är mycket personliga och privata delar de dem bara med yttersta tvekan med andra. De flesta människor med erfarenhet av djupa religiösa och andliga upplevelser känner att andra ”bara inte förstår”. Med fraser som ”Det finns ingen så döv som den som inte vill höra”, och ”kasta inte pärlor för svinen”, tenderar människor att hålla väldigt tyst om sin känsla av ödesbestämdhet som deras religiösa upplevelser gett dem.

Eller, mer praktiskt uttryckt, de undviker att utsätta sig för utmaningar mot sin personliga identitet, som ifrågasättande av deras religion och ideologi skulle innebära. Ungefär som ett barn som inte vill visa sina teckningar av rädsla för att någon skulle skratta åt dem.

I relation till sina mindre religiösa muslimska trosfränder ser de sig som utvalda heliga män, som en ”inre cirkel” bland en andefattig hjord av får, om de ens bryr sig om sina trosfränder alls.


2. Religiös ortodoxi

I undersökningen ovan var det signifikant att kyrkobesök varje vecka var oerhört vanligt bland de som sade sig vara beredda att döda i Guds namn.

Jihadisten omfattar en tro som han delar med en gemenskap, en krets av trosbröder. Det är då en inre krets, inte den ordinarie muslimska trosgemenskapen. Ortodoxi belönas konstant och konsekvent i denna krets med subtil medel. Ledarna är de som visar mest förståelse och insikt om deras tro, dess hjältar är de som gör mest för saken. Missionsverksamhet, välgörenhet och religiösa ritualer är bra offer, men inget, absolut inget, går att jämföra med martyrskap.

Här kommer några egenheter med just islam in i bilden. Islam inte bara sanktionerar krig i Guds namn, men lovar dessutom inträde i himmelriket till de som dör i dessa krig, denna Jihad, och ser dem som just martyrer. Detta gör att självmordsbombarna kan se sig själva som martyrer, till och med den högsta formen av martyrer.


3. Manligt kön

Självmordsbombare är oftast, men inte alltid, män. Den manliga hjärnan skiljer sig från den kvinnliga genom att vara mindre ”multi tasking”, färre delar i hjärnan används för en specifik uppgift än för en kvinnlig hjärna.

Män är därför mer benägna att hålla fast vid ortodoxi, och ”bättre” på att utesluta oönskade tankar, bättre på förnekelse, som till exempel de långsiktiga konsekvenserna av sina handlingar.

Referenspunkten är den ursprungliga religiösa upplevelsen, ramverket av trosfundament används för att tolka den.

Den manliga hjärnan är bättre anpassad för den ”enfaldiga” fokusering som religiös mani kräver.



4. Neurologisk instabilitet i tinningloberna

”Temporal lobe lability” påverkar en persons känslighet för förändrade sinnestillstånd, ”altered states”. Det behöver inte vara dramatiska sådana, som religiösa visioner, utan mer subtila, som ”Dèja vu”-upplevelser, att ”känna en närvaro”, att det känns ”som nålar”, att det ”pirrar”, vaga visioner vid halvsömn och andra flyktiga fenomen, som vissa upplever mer, starkare och oftare än andra. Många har dem inte alls.

Inte alla som har dessa symptom har religiösa upplevelser, men nästan alla som har religiösa upplevelser har dessa symptom och erfarenheter.

Den religiösa upplevelsen kan liknas vid ett mycket litet epileptiskt anfall som stannar i tinningloberna.

Precis som större epileptiska anfall förändras personens hjärna av händelsen, personligheten har genomgått en förändring, för alltid. I deras limbiska system, i deras neuronmatriser finns nya vägar ”inbrända”, som för alltid påverkar hur de fungerar.

Det limbiska systemet är oerhört betydelsefullt i produktionen av tankar och känslor, det har också att göra med två subtila fenomen, känslan av mening och kontext, sammanhang. De styr sedan tankar och känslor i återkommande mönster unika för varje individ, och ger unika beteendemönster.

Beroende på i vilket sammanhang personen haft sin religiösa upplevelse, som han ”vet” betyder något oerhört viktigt, kommer han att söka dess betydelse inom ramen för vad han upplevde då. Om det då rörde sig om Guds vilja att personen skall offra sitt liv för Jihad, kommer denna Guds vilja att bli viktigare än livet självt.

För varje muslim är det redan väl känt att Gud värderar ett martyrskap högre än något annat, och en intensiv religiös upplevelse för en muslim är något som kan vara dödligt farligt för hans omgivning.





Så vilka slutsatser börjar verka sannolika här?

Vi har släppt in en religion, eller snarare en totalitär politisk ideologi i våra samhällen. Islam är utformad för att skapa religiös mani och utnyttjar sig av människors benägenhet för hängivenhet åt den ideologi som inducerat en tillfällig lyckokänsla de aldrig kunnat överträffa någon annan stans.

Sedan beordrar denna ideologi sina anhängare att eftersträva dominans, om nödvändigt och möjligt genom att bruka våld mot oss och tvinga oss till dhimmiskap, underkastelse och slaveri.

Islam är en en memetisk parasit, en imperialistisk totalitär ideologi med det politiska syftet att vinna slavar och undersåtar vars arbetskraft de rättrogna kan parasitera på. För att uppnå detta använder den sig av den religiösa upplevelsen.

Enligt deras lagar får vi inte kritisera dem, och de får inte själva ifrågasätta sina dogmer. Islam förbjuder kritiskt tänkande. Vi har i våra västerländska samhällen valt att underkasta oss, all kritik av islam och muslimer tystas ned och är till stor del förbjuden. Yttrandefriheten, vårt främsta försvar och alternativ till framtida blodbad, är avskaffad. Våra massmedia applåderar.

Istället har vår styrande elit bestämt att vi naivt skall förlita oss på att dessa muslimer på alldeles egen hand ska bli så imponerade av vår rikedom och vänlighet att de bestämmer sig för att reformera Guds ord. Trots att detta är uttryckligen förbjudet enligt islam.

Om vi inte får tala öppet och kritisera den angripande parten, och den angripande parten inte kommer att förändra sina målsättningar finns bara två alternativ - underkastelse eller blodbad.

Vår styrande elit, politiker, mainstream-media och opinionsbildare har tillsammans med större delen av allmänheten ha bestämt sig för underkastelse.

Givetvis bekvämt och okontroversiellt för den som bara tänker på hur livet skall vara inom de närmaste fem åren, men hur blir det för barnbarnen?

Skall de "revertera" och bli förtryckande muslimer, skall de bli dhimmi, slavar, eller skall de dödas? Det är de enda alternativ som islam tillåter dem, och det är inte de själva som får välja mellan död, dhimmiskap eller slaveri. Kommer de att tacka oss?